Lang helg med berg och vagor

Jag och Isaak i Superman Jack.

Forra helgen var en langhelg har i Nya Zeeland. Englands drottning Elisabeth fyllde ar i mandags, och da far alla vara lediga. Det ar jattebra tycker jag. Vi hade planerat att aka till Kaikoura, dar jag och Rafa traffades 2006. Det ar en surftavling dar den har tiden pa aret varje ar, Cold Water Classic. Jag och en hel dros med surfkompisar gjorde en road trip dit 2008, och hade riktigt roligt. De flesta av oss tavlade inte, utan bara drog runt och letade vagor. Nu nar vi kom tillbaka till Nya Zeeland fick vi veta att ett par av vara surfpolare har gjort detta till en tradition, de har akt upp varje ar sen dess. Vi bestamde oss for att hanga pa, men det visade sig att 73 mil var lite val optimistiskt fran var sida. Vi borjade kora Superman Jack pa fredag kvallen och stannade for att sova vid Mt Dobson. Det var en superkall natt, jag var glad att jag tog alla filtar jag kunde hitta med mig. Nar vi vaknade var det frost overallt, och vi hade fortfarande 53 mil kvar till Kaikoura... Vi bestamde oss for att vanda tillbaka och stanna i Mt Cook istallet. Det angrar vi inte. Vi gjorde frukost vid Lake Tekapo, se fotot nedan. Darefter fortsatte vi till Mt Cook.

Rafa och Isaak i Hooker Valley.

Det var en helt molnfri dag, och det finns sa manga fina vandringsleder runt Mt Cook. Vi valde att ga till Hooker glacier, i Hooker Valley. Det tog oss ungefar 2 timmar genom dalen, enkel vag med Isaak. Han var sa duktig och knatade pa. Han verkar bli valdigt lugn nar vi ar ute och vandrar i naturen. I somras (brasilianska vintern) klattrade vi upp pa ett berg i Santa Catarina inland, utanfor Urubici. Vi hade guide med oss och det tog oss fem timmar att klattra upp till kanten pa Canyonen och ner igen. Isaak var sa nojd och glad och gnallde inte en enda gang, forutom nar vi kom tillbaka da han sa att han var trott i fotterna. Jag tror vi alla blir lugna av naturen. Man kanner sig bra liten nar man befinner sig dar mitt i bergen. Man blir odmjuk liksom. Det tar ett bra tag att varva ner och komma ur stressen som vardagsrutinerna for med sig, men nar man val ar dar sa inser man hur bra man mar av det. Det galler nog vuxen som barn tror jag. Det enda som hors dar ute ar faglarna, vatten som forsar och stenar som rullar. Till att borja med trodde jag att det var en lavin eller jordbavning som fatt glaciarerna att kollapsa och komma rusande genom dalen, men i sjalva verket var det ljudet av stenar som rullade i vattnet som forsade.

Efter en harlig dag i Mt Cook bestamde vi oss for att aka till Dunedin och leta vagor. Tre till fyra timmars bilvag och vi var vid havet igen... Det ar fantastiskt med Nya Zeeland, allt ar sa nara och sa lattilgangligt. Surf, mountainbike, vandring, snowboarding... inom nagra timmars bilfard. Och surfa det fick vi som vanligt. Nya Zeeland sviker aldrig.

Morgon vid Lake Tekapo.

Hooker lake och glacier med Mt Cook i bakgrunden.

 

 

Vinter

Man vet att vintern har kommit till Nya Zeeland nar man kan se angan fran sin andedrakt nar man vaknar pa morgonen, nar det ar is pa insidan av fonstret och nar man oppnar kylskapsdorren och det kanns som om varmluft strommar ut i koket. For ett par veckor sen bestamde sig moder natur for att dumpa en hog med sno pa sydon av Nya Zeeland. Det ar inte som hemma i Sverige nar snon kommer, har stanger man vagar och ibland aven skolor. Mycket har nog att gora med topografin. Vadret andrar sig snabbt pa grund av bergen, och det ar branta backar som staller till problem for den som inte har snokedjor. Husen ar oisolerade, men som tur ar sa har vi en ny vedkamin och ett litet hus som ar latt att varma upp, sa vi fryser inte forutom nar vi maste ga ut i koket (vi stanger dorren till koket for att lattare kunna varma upp resten av huset).


Vinter.

Rafa jobbar som manager pa en fruktodling i Roxburgh som ligger ungefar 40 km fran Alexandra. Han var tvungen att stanna hemma da vagen mellan Alexandra och Roxburgh var stangd. Den vagen ar valdigt backig och gar genom ett par ordentliga dalar, och det ar inte sa trevligt att kora med sommardack. 

Det var tur att snon kom nar den kom och inte helgen innan. Jag stallde upp i Otago Peninsula Challenge i Dunedin, ett 43 km langt mountainbike race, och det var lerigt som det var. Det enda som kunde gjort det racet mer utmanande hade varit ett snoovader. Jag har cyklat ganska mycket pa Otago halvon, sa jag vet att det ar kuperat. Infor det har racet sa har de verkligen letat (och hittat) de brantaste och jobbigaste backarna. Tur att jag gillar uppforsbackar. Racet gick fran Smails beach till Taiaroa Head, dar albatrosskolonin ar. Det borjade med en 5 km lang uppforsbacke (den jag innan racet var mest orolig for, den var rena cruisen), och avslutade med en 3 km lang uppforsbacke. Daremellan var det tre rejala uppforsbackar, dar det var rent omojlig att cykla, jag sag inte en enda person trampa sin cykel uppfor en av de backarna. Det hade regnat ordentligt sa nog fick vi som deltog smaka lera allt. Jag horde ibland folk svara till och sen ett plask bakom mig i nedforsbackarna, da vet man att nagon ramlat i leran. Det var en utmaning, men riktigt, riktigt roligt! Det blir en favorit i repris nasta ar, forhoppningsvis har jag hunnit trana mer till dess.
 

Sa har lerig och glad ar man efter Otago Peninsula Challenge.

Det later som om vi bara roar oss, och nagra har undrat om vi inte jobbar ocksa. Det gor vi faktiskt. Jag ar valdigt fokuserad pa mitt jobb i veckorna, och det gar riktigt bra. Just nu implementerar jag den kod som jag utvecklat i en enkel klimatmodell som har anvants en hel del i de senaste IPCC rapporterna. Jag trivs med det jag gor, och ar glad att surfen ar tva timmar bort sa att jag kan fokusera pa min forskning. Mountainbikingen ar ju inte vind- och tidvattenberoende sa jag kan anpassa den efter mina tider snarare an att behova anpassa mig efter moder naturs tider....

Rafa trivs och utvecklas i sin roll som manager pa fruktodlingen. Det ar lagsasong nu sa han kan lara sig om tradklippning, fruktodling och personalansvar i lugn och ro.

Isaak pratar battre Engelska an Svenska och Portugisiska nu. Nar jag tanker pa det sa skulle han nog haft Engelska som sitt forsta sprak redan fran borjan. Det ar inte latt med tre sprak i familjen.

Sa nog jobbar vi och trivs med det, fast jag maste erkanna att det ar roligast att vara lerig eller ha saltvatten i haret.