Mer mountainbike aventyr och local fame

Jag gjorde ett mountain bike race vid Lake Hawea forra aret. De har tre banor, 35km traverse, 95km classic och 125km epic. Jag kom fyra i 35km forra aret, utan mycket traning och bestamde mig da for att gora 95km i ar. Jag hade tankt trana mycket och langa strackor, men tiden har liksom inte rackt till, och det langsta jag gjorde var 81km, veckan innan... 95 km mountainbike ar langt, och banan gar runt sjon Hawea. Det ar mycket kuperat, det gar upp och ner hela tiden, pa stigar och traktorvagar. Det ar stenigt och stokigt och minst 10 river crossings som man far bara cykeln over da det ar for djupt att cykla och for stromt att dra cykeln. Den stora floden man ska over ar Hunter river, i vastra anden av Lake Hawea. Den var rump-hog pa mig i ar, och ordentligt stark. Det ar vilt och helt fantastiskt vackert dar uppe.

Det sporegnade kvallen innan racet och alla var oroliga att floder och vattendrag skulle stiga for mycket. Men pa morgonen var de flesta molnen borta och vinden med. Jag, Rafa och Isaak campade vid Kidds bush, dar starten var. Klockan 7 drog 250 mountainbikare ivag pa ett 95km aventyr medans de spelade Eminems "Loose yourself". Stamning!!!


Frukost i Kidds bush.

Efter malgang i Lake Hawea.

Tyvarr hade jag problem med cykeln. Efter 2km hoppade kedjan av for forsta gangen, och den slirade da jag trampade. Jag trodde forst att det var vaxlarna, och jag var overtygad om att jag skulle vara tvungen att bryta. Jag fick senare utrett att det var kasette, chainrings samt bakhjulet som var helt utslitna. Jag hade den pa service innan, men de hittade inte problemen da. Jag ar ratt sa dalig pa cykel mekanik men jag lar mig! Det tog en hel del av min energi men jag tog mig igenom racet utan storre missoden forutom att kedjan hoppade tre ganger till. Jag tittade inte pa klockan en enda gang forran jag hade runt 15km kvar. Jag hade som mal att kora racet pa 7 timmar. Klockan var nu 13.40. Vi startade kl 7 sa jag hade redan cyklat i mer an 6 1/2 timmar. Aldrig att jag gor 15km pa 20 minuter... Jaja, 7.30 ar inte daligt det heller, det far jag vara nojd med. Jag kom i mal, slut pa energi da jag atit for daligt efter vagen (nagot jag maste battra pa). En bra stund efter sa Rafa "you did well, 6.30 is not bad". "Nono not 6.30, 7.30" sa jag. "you're wrong". Min klocka pa cykeln var fortfarande pa vintertid. Jag slutade 30 minuter snabbare an malet jag satt upp. En sjatteplats i min kategori blev det. Jag var supernojd och stoked efter ett helt fantastisk aventyr. Det har ar livet. Det har ar tamejtusan livet.

Tva veckor senare var det dags for Otago Peninsula challenge igen. Jag gjorde det racet forra aret och det ar ett riktigt tuft race. Jag har ju gjort nagra har i Nya Zeeland under det senaste aret, och OPC ar nog det tuffaste jag gjort. Det ar 43 km som gar over grasfalt, traktorvagar och stigar. Det ar mer uppfor an ner, 1500 m ackumulerad stigning. Manga av backarna ar sa branta och tunga att det inte gar att cykla i dem. Forra aret var en lerfest men i ar hade vadret varit battre. Vi hade riktig tur, solsken och lite vind. Banan var torrare an forra aret, men backarna var lika branta. Jag slog min tid fran forra aret med 30 minuter, men framfor allt kande jag mig mycket piggare efterat. Forra aret hade jag aldrig satt mig pa en cykel dagarna efter racet, men i ar cyklad jag med Teviot Valley mtb group dagen efter. En till uppforsbacke och sen nagra nedfor genom kohagar. Jag ar starkare i ar. Jag kom tva i min klass i OPC, men det var inte manga deltagare. Jag lyckades av nagon anledning ocksa hamna pa forstasidan i Otago Daily Times, den stora nyhetstidningen i Otago, en stor bild som tog upp halva forstasidan. Bilden togs i den forsta backen, en 5km lang traktorvag som gar fran Smiles Beach upp till Highcliff. Sa nu ar jag lite local kandis har :) Till och med killen pa bensinstationen i Alexandra noterade att det var jag pa forsta sidan. Roligt med lite extra krydda i livet! Har ar lanken till online-version av ODT:

http://www.odt.co.nz/news/dunedin/340996/peninsula-challenge-tough-going

 

Just nu gor jag mig redo for min forsta tur pa allvar till Christchurch for att borja andra delen av min PhD. Jag kommer att uppdatera om detta senare.

 

Otago Peninsula.

 

 

 

 

 

Lite mountainbiking

Det har blivit en del fantastiska mountainbike turer over sommaren. Jag hade vantat pa ett bra tillfalle att cykla upp till Obelisken pa Old Man's range, 1700 m over havet, en stigning pa 1300 m utstrackt pa 11 km, sen 20 km nedforsbacke och ytterligare 12 km pa grusvag tillbaka till Alexandra. Min kara pappa och syster slappte av mig vid foten, vid Fruitlands, och jag cyklade upp. Jag maste erkanna att det brande i benen, men kanslan att ta sig upp for det massiva berget ar obeskrivbar. Man kanner sig sa otroligt odkmjuk och respektfull. Bergen som jag annars cyklar i runt Alexandra ser ut om sma kullar dar nedanfor. Det ar forstas kallare dar uppe, en helt annan vaxtlighet och stenarna ar vind-, sno- och regnapinade. Man kanner sig ratt ensam dar uppe, allt ar sa tyst. Utsikten ar helt fantastisk, med sydalperna i bakgrunden och lilla Alexandra och en stor del av central Otago i forgrunden. Nedforsbacken genom Prospect hill track till Clyde ar lang och harligt stenig och skumpig. Tillbaka i Alexandra vantade syster och pappa vid floden med en Subway. Vilken dag!

Old Man's range.

I Januari bestamde jag mig for att gora ett mtb race som kallas "Big Easy". Namnet kommer inte fran att den ar latt, snarare fran att det ar mer nedfor an uppfor. Racet borjar vid Snowfarm utanfor Queenstown, gar ner till floden Roaring Meg, sen over toppen pa Mt Pisa. Det var den mest fantastiska mtb tur jag gjort. Mt Pisa ar 2000 m hogt. Man ser snokladda sydalper at vaster, Southern Lakes, Cromwell i oster. Det ar kargt och tufft dar uppe, och sa fantastiskt vackert. Jag alskar bergen! Det var en total stigning pa 1200 m, totalt 2300 m stenig, gropig, pa sina stallen brant och tekniskt nedfor, over 48 km. Jag hade raknat med runt 4-5 timmar men slutade pa 3.18 och en femte plats. Jag hade ett fanigt leende pa lapparna i en vecka efterat (det sitter nog kvar lite annu). Marie, jag och Isaak hade en superharligt helg i Wanaka och vanen.

Big Easy bike race.

Jag har antligen hittat en grupp att cykla med har i Teviot valley. Det ar en grupp duktiga mountaibikare som gillar en ordentlig uppforsbacke. Kath tog med mig upp pa Mt Benger for ett par veckor sen. Det ar ett 1500 meter hogt berg, en stigning pa runt 1300 m. Jag behover nog inte saga att utsikten ar fantastisk... man ser hela Lake Onslow daruppifran. Och sydalperna. Nedforsbacken Bullock track ar brant, rolig och grasig, och det ar helt fantastiskt att se hela dalen med floden och molnen som tunna slojor nedanfor. Vi cyklar varje mandag. Idag blev den en ordentigt teknisk bana, mer lyfta cykel upp och ner for ordentligt branta klippor och sluttningar, an att cykla! Kul var det! Jag kanner mig sa otroligt tacksam att jag ar frisk och stark nog att orka ta mig upp och nedfor bergen. Det ar verkligen inget att ta for givet. Tack! Jag kom trea i ett mtb race i Glenham, 43 km grinding med mycket upp och nerfor och mycket pa gras. Det blaste som bara den, jag for av stigen ett par ganger, men det var roligt. Mamma, pappa och Isaak var med och hejjade och syrran gick milen.

 

Obelisk pa Old Man's range. Alexandra i bakgrunden.

 

Mt Benger. Fotograf: Kath Kelly

Mt Benger. Magic place! Fotograf: Kath Kelly
 

 

 

 

Den andra sommaren: familje tider

Jag har tankt att uppdatera lange nu, men tider flyger ivag och nu ar det redan slutet av sommaren (den andra sen vi kom till Nya Zeeland). Det kanns att det borjar bli host, men det ar anda valdigt annorlunda mot for hur det kanns hemma I Sverige. Har kanns sommaren sa mycket langre, arstiderna ar inte lika distinkta som hemma. Aven om traden blir gula och faller av pa hosten aven har sa gar arstiderna liksom in i varandra mer. Klimatet ar nagot av det jag gillar bast med Central otago. Det ar varmt och regnar sallan. Bra for fruktodlarna men mindre bra for bonderna... Ett ordentligt regnvader kan vara rena katastrofen for korsbars skorden. De tar in helikoptrar efter ett regnvader for att torka korsbaren.
 

Tomtar arbetar i tradgarden.

Allt i tradgarden har vaxt sa att det knakar. Vi har frysen full redan och det vaxer fortfarande. Haromdagen at vi den forsta egenodlade vattenmelonen.

Mina foraldrar var har i fem veckor over jul och nyar och min 40 arsdag. Det var fantastiskt att fa ha dem har. Syrran stannade i tva och en halv manad. Jag onskade att de kunnat stanna lite langre, men jag antar att det hade kannts likadant aven om de stannat ett ar. Forhoppningsvis kommer de tillbaka snart. Och jag far val se till att aka hem och halsa pa. Vi gjorde en hel del utflykter nar de var har. Pappas hogsta onskan var att aka till Mt Cook, sa det gjorde vi.

Min fodelsedag tillbringade vi i Queenstown och Glenorchy. Ja vi akte faktiskt anda ut till Routeburn track starten och gick forsta biten... undrar om nagon tidigare har gatt Routeburn i partyklanning??? Marie och jag tillbringade ett par extra dagar i Queenstown, och gick ut och partade som bara tva syrror kan (haltandes hem till vanen fram pa morgonkvisten).

Fodelsedagsfoto.

Jag och Marie gjorde nagra vandor med vanen pa helgerna efter det att mamma och pappa akt hem. Rafa har jobbat hela sommaren sa det ar Marie, Isaak och jag som farit runt med vanen och campat. I nya zeeland funkar det som sa att ju mer man ar ute i naturen desto mer natur vill man ha. Det blev ganska tyst och tomt nar alla akt hem kan jag saga.

Just nu har jag valdigt fullt upp med min PhD. Jag har min ett ars confirmation den 31 mars. Jag har skrivit en rapport och kommer att ge en presentation, sen ska en panel avgora om jag ar bra nog att fortsatta. Det gar nog bra, men lite nervost ar det allt anda. Sen blir det en del tid i Christchurch. Mindre tid med Isaak, vilket kanns jobbigt men kommer att ga bra. Rafa har ju lite lugnare pa vintern. Daremot far jag bo narmare surf igen, vilket naturligtvis ar ett plus.

Vin och kex vid piren i Queenstown,

Frukost i Albert town.

 

No glory for the second

Forra helgen deltog jag i sasongens forsta mountainbike race, Taieri mouth Coastal classic. De hade en kort variant, 15 km, classic som ar 39 km och en extra loop pa 52 km. Jag valde att gora 39 km, jag visste inte hur jobbig banan skulle vara men antog att det var en del backar (det ar det pa de flesta stallen i Nya Zeeland). Otago peninsula challenge som jag gjorde i Maj var ju ordentligt jobbig med sina leriga 43 km och 1500 m accumulerad stigning. Banan i Taieri mouth var superrolig i alla fall, mycket skogsvag, nagra leriga falt, en bit grusvag och en ordentlig, harligt seg uppforsbacke! Jag cyklade om en hel del folk pa vag uppfor, och efter nagra kilometer insag jag att det vore bra om backen var lite langre, for ju langre jag cyklade desto fler cyklade jag om! Jag passerad en tjej i slutet av den langa backen och vi cyklade tillsammans nastan hela vagen, vi turades om att kora forst, men med ett par kilometer kvar till mal sa forsvann hon och jag hade inte en chans att hanga pa. Jag hade planerat att gora rundan pa runt tre timmar, beroende pa hur banan sag ut, men kom i mal pa 2.23 och en andraplats totalt av 16 brudar. Jag vann min aldersgrupp, men bara den snabbaste pa respektive bana fick pris. Som Rafael uttryckte det: No glory for the second.
  Rafael stod for spanningen den dagen. Han motte mig vid mal med en fiskekrok i handen. Han hade planerat att fiska pa stranden medan jag racade och det slutade med ett besok i ambulansen som var dar for tavlingen. Det ar minsann farligare att fiska an att trampa runt i bergen! De klarade inte av att fa ut den i ambulansen sa det blev ett besok till sjukhuset.          

Taieri mouth, annu en fantastisk bit av Nya Zeelands kust.



Efter starten. Jag var ur bild innan Rafa hann fa upp kameran.
 

Varen ar i full gang har. Det blir varmare men ratt som det ar kommer det en snodump. Det ar en hel del vind, och vi hoppas att den sista frosten var den vi hade forra veckan. Vi har planterat en hel del i tradgarden: Sallad (tva sorter), silverbeet, morotter, radisor, palsternacka, spenat, lok, spring onion, purjolok, zucchini, couchette (vet inte vad det heter pa svenska, nan squash liknande grej), vattenmelon, jordgubbar, artor, bonor, blomkal, broccoli, vitkal, basilika, rosemary, citrontimjan, persilja, gurka, tomater, rodbetor, paprika och nan chili. Vi far se vad det blir av det!

Isaak fyllde sju forra veckan. Vi hade svensk tarta och ett litet fodelsedagskalas. Han fick en cykel i present. Han cyklar som bara den, gjorde 100 varv runt tradet i tradgarden harom dagen. Det ska bli sa roligt att ta med honom ut och cykla! Vi tar sma turer ibland, pa nagon av cykelstigarna har. Han ar sa intresserad av allt. Han fragar saker som "Ar mjolk gjort av gras?" (och det ar det ju pa satt och vis) och vart kommer hamburgare ifran? Jag gillar speciellt nar han fragar saker om vulkaner, jordbavningar eller rymden. Han ar superintresserad. Det blir nog en fysiker av honom med! Vi brukar kolla pa den har filmen pa youtube, jag tycker att den ar ganska informativ om man vill lara sig planeterna och vad solsystemet ar:
https://www.youtube.com/watch?v=BT49AiYFV98

Isaak och William leker bland aprikostraden.

En bit av var tradgard.

En bit av var jatte-rosen-buske.

Surf och sälar

 Vi tog vanen och akte ner till Catlins i helgen. Catlins ligger i sodra delen av sydon i Nya Zeeland, pa ostkusten. Det ar ungefar 15 mil dit fran Roxburgh. Det ar helt fantastiskt att man kan kora tva timmar osterut och hamna vid kusten och en tva timmar vasterut och hamna i Sydalperna. Vi akte till en strand som heter Purakanui Bay. Det ar ett av de basta surfbryten pa sydon (i alla fall da det kommer till beach breaks), och i princip folktomt. Det var ganska kallt och blasigt pa lordagen och surfet var inget vidare. En av vara polare firade fodelsedag med Mexiko-tema. Det var full-on med tex-mex mat, hattar och mustacher.


Mexikaner.

Pa sondagen vaknade vi till sol, off-shore vind och helt perfekt lagom stora vagor. Jag kunde inte vanta att komma ut i vattnet och fanga nagra. Det enda som storde lite var det dar stora sjolejonet som tydligen ocksa var road av vagorna. Han fangade vagor med surfarna och gjorde alla vagor till partyvagor. Jag har aldrig varit med om nagon som droppar in sa mycket. Han verkade gilla mig, antagligen for att han kande att jag var lite smatt skrajsen for honom. De ar ju ratt stora... Bra mycket langre an min surfbrada! Sjolejonet valde att folja mig. Varje gang jag fangade en vag och paddlade runt for att ta mig ut via strommen igen sa var han hack i hal. Nar jag stannade sa stannade han bakom mig och lag dar och rullade runt i vattnet och bara vantade. Man stoter ofta pa salar, sjolejon, pingviner och delfiner nar man surfar i Nya Zeeland, men den har var den mest nargangna och lekfulla jag mott. Han hangde runt oss i sakert en timme, gissa om jag var lattad nar han gick upp pa stranden for att sola med sina polare! Pa vagen hem stannade vi till vid Purakanui falls. En annan helt fantastisk plats i Nya Zeeland. Tva timmars biltur inat landet och vi ar i Teviot dalen igen, dar Roxburgh ligger inbaddat mellan bergen. Man kan inte annat an tycka om Nya Zeeland. Det vore ju anda battre om familjen var har. Men... nagon slappte en bomb haromveckan. De kommer och halsar pa. Jag trodde allvarligt talat inte att nagon kunde overtala min mamma att bestamma sig for att aka, men det gick. Pappa, mamma och syster kommer. Fantastiska nyheter! Vi kan knappt vanta. Tjoho!


En bit av Nya Zealands kust. Storvagsbrytet Papatowai langt i bakgrunden.



Parakanui Falls.

Antarctic research konferens Auckland, Melbourne och klimatforandringar

Jisses de sista veckorna har varit fulla... Veckan innan konferensen i Auckland kampade jag med mina nya resultat och min poster till langt in pa natterna. Det blev bra till slut och det kanns fantastiskt att ha de forsta resultaten. Jag har gjort probabilistiska berakningar av aterhamtning av ozon till 1960 ars nivaer. Sedan man borjade slappa ut CFC's (chlorine och bromin amnen) i atmosfaren har ozon i stratosfaren minskat drastiskt och ett ozonhal formats speciellt over Antarktis, men aven over Arktis. Montreal protokollet som sattes i bruk i slutet av 1990-talet forbjuder utslapp av dessa amnen, och det har varit lyckat. Man borjar se tendenser att ozonet aterhamtar sig. Det ar komplicerat, mangden ozon beror inte bara pa dessa chlorin och bromin amnen utan aven pa vaxthusgzaser (tex koldioxid) och framfor allt pa de forandringar i cirkulationer i atmosfaren som vaxthusgaser orsakar. Jag har gjort 190 simuleringar med olika installningar i en berakningsmodell, for fyra olika vaxthusgas scenarier, for att se nar ozon atergar till "normala" nivaer. Det verkar som om ozonet aterhamtar sig snabbast vid mellanlatituder och sedan vid polerna, tidigast 2060 kan man eventuellt rakna med att ozon har aterhamtat sig vid Antarktis. Vid tropikerna ar det mojligt att det inte aterhamtar sig alls innan nasta sekel ar over. Dessa resultat presenterade jag pa konferens i Antarktisk forskning i Auckland.

Det var en ganska stor konferens som visades pa nyheterna har i Nya Zeeland. Halten koldioxid ar nu over 400 ppm, vi far ga tillbaka 3-3.5 miljoner ar for att komma upp i de nivaerna igen. Om ungefar 1000 ar kan vi eventuellt forvanta oss palmer pa Antarktis igen. Det verkar som en lang tid, men vagen dit kommer antagligen att vara valdsam. Tidigare da koldioxidhalten har andrats snabbt i atmosfaren sa har manga djurarter utplanats pa grund av hastiga klimatforandringar. Idag slapper vi manniskor ut koldioxid med en hastighet som ar hogre an nagonsin. Bast for oss att vi gor nagot at det har nu, innan vi utplanar oss sjalva.

Hamnen vid st Kilda i Melbourne.

Snygg i haret efter en harlig surf!

Veckan efter Auckland tillbringade jag i Melbourne. Jag traffade Malte Meinshausen (som bland annat har representerat Tyskland i klimatforhandlingar) och vi gick igenom vad jag implementerat i MAGICC (klimatmodellen som jag jobbar med). Det var fantastiskt roligt och larorikt, men det jag kommer att minnas bast ar den surf jag hade sista dagen. En av deltagarna i gruppen skickade spontant ett email till mig nast sista kvallen, efter att hon hort att jag ar en surfarbrud... och fragade om jag ville komma med henne och surfa dagen efter. Inte kan man ju saga nej!!! Jag fick offra en halvdags jobb men det var det vart. Jag gillar verkligen omradet runt Torquay, och skulle val kunna tanka mig att bo pa stranden dar nere!
 Melbourne ar en himla trevlig stad, men stor... och utstrackt. Det var fantastikst roligt att traffa alla nya manniskor, och polare som jag inte traffat pa typ 10 ar... Flygningen hem gick smidigare an pa ditvagen (da vi fick flyga till Sydney pa grund av dimma i Melbourne) och inflygningen over Milford Sound och sydalperna for att landa mellan bergen i Queenstown var nog det mest makalost vackraste jag sett i naturvag. Jag hade tur for vi hade klarbla himmel. Matte vi ta hand om var varld.


 

Sju nya familjemedlemmar

Isaak med sina snogubbar.

Ja, hela sju nya familjemedlemmar har vi skaffat oss (nio om man raknar med Isaaks snogubbar pa bilden). Jag tog med mig en kaninunge hem fran Dunedin nar jag var dar i helgen, vi fick en katt fran en i Roxburgh som tar hand om hemlosa katter, och Rafael och Isaak var och hamtade fem honor nar jag var borta och surfade i helgen. Folk tycker att jag ar lite galen som skaffar en kanin... de ar ju som ohyra har i Centrala Otago. Men den ar sa sot! Isaak dopte henne till Mendy. Katten var halvvild nar vi fick hem henne. Hon var jatteradd, och det forsta hon gjorde nar hon kom hit var att gomma sig under soffan. Dar satt hon i tva dagar. Jag pratade med henne, massor, och mutade henne med ostbitar och efter ett tag borjade hon sa smatt forsta att vi ar ganska ofarliga. Hon ar sa otroligt sallskapsjuk och blir alldeles till sig nar man kliar henne under hakan, och hon vill sa garna, men ar lite feg. Idag hoppade hon upp i mitt kna for forsta gangen sa hon gor verkligen framsteg. Hon heter Teeny.

Honsen ar har for att i forsta hand varpa agg. Hittills har de lagt tva till fyra agg om dagen. Jag hoppas att de kommer att trivas. Det ar sa harligt att vara omgiven av djur igen.

Lilla Teeny.

Jag hade en superhelg i Dunedin. Jag akte dit sjalv den har gangen, Rafa behoved greja lite hemma. Jag fick en surf i Aramoana tillsammans med surfkompisar pa lordagen. Det var helt fantastiskt att fa komma ut i havet igen, speciellt pa mitt favoritbryt med mina favoritsurfpolare. Jag hade glomt hur nedrans kallt det kan vara i vattnet i Dunedin pa vintern, men blev pamind da jag hoppade i plurret utan vantar. Jag surfade sjalv ett tag innan mina kompisar dok upp, och det enda jag tankte pa var sjolejon. Det finns ratt manga av dem dar uppe, det verkar vara deras favoritbryt ocksa.

Pa eftermiddagen red jag en kompis hast, ett jatteharligt fullblod. Han har gatt pa race-banan och har ingen skolning over huvud taget, och han ar sa mild och kanslig. Han ar sa otroligt tacksam att arbeta och han uppskattar att fa ta det lugnt och kunna slappna av. Det ar ofta sa tacksamt att arbeta med sana hastar bara man ger dem tid och visar dem hur man varvar ner, och framfor allt att man later dem varva ner. Jag har hjalpt hans matte med ridlektioner och de hade gjort ett jattebra jobb tillsammans. Jag red honom pa sondagen ocksa, innan jag akte for att hamta kaninen och sen kolla St Clair.

St Clair sag fortfarande inte speciellt litet ut, aven om det minskat med sakert en tredjedel sen dagen innan. Det tar alltid emot lite nar jag inte surfat pa lange, jag kanner mig osaker om det inte ar litet. Jag tankte forst inte ga ut men bastamde mig till slut att i alla fall forsoka... och jag hade den basta surf jag haft vid st Clair sen jag kom till nya zeeland. Jag tog vanstervag efter vanstervag och kunde gora svang efter svang. Det var perfekt for mig, lite over huvud hogt, lagom snabbt med perfekt wall och jag var inte ett dugg ringrostig. Det var nog bara min lathet som forsokte fa mig att inte surfa den dagen. Vilken helg! Tva harliga surf, tva ridpass, ett fodelsedagsparty och en ny kaninunge. Jag akte hem till Roxburgh med massor av ny energi.

Veckan som varit har vintern verkligen slagit till. Vi har haft blasvader sa jag trodde att fonstren skulle blasa genom vardagrummet. Det har snoat och regnat och haglat. Jag kopte gummistovlar och det var helt klart det basta jag gjort pa valdigt lange. Det ar lera overallt. Det ar fint med sno pa bergen i alla fall. Jag pendar ju mellan Roxburgh och Alexandra nu. Det tar 35-40 minuter att kora men man blir aldrig trott pa den vagen. Det ar sa himla fint, och det ser annorlunda ut varje dag, beroende pa vader och moln. Man far se upp med vadret. Vagen gar over bergen och det kan blasa ganska ordentligt dar uppe. Det ar backigt ocksa sa man far se upp nar det har snoat. Mitt i naturen, precis som det ska vara. Forresten sa har tradet utanfor varat hus borjat bli gront. Jag ar saker pa att varen kommer snart.

 

Vy over Alexandra fran Fruitlands-Roxburgh Road.

Pa vag till Roxbugh fran Alexandra.

Alexandra till Roxburgh vid Butchers Dam.