Hav, berg och 300 klimatforskare i Queenstown

Efter ungefar tva och en halv manader tillbaka i Nya Zeeland, och sju veckor in pa mitt jobb i Alexandra sa ar det full fart. Jag hade turen att hamna mitt i en konferens min forsta vecka hos Bodeker Scientific. Det var en klimat konferens som fokuserar pa stratosfaren och dess koppling till troposfaren, och det var min handledare som organiserade kalaset. Det holls i vackra Queenstown, ganska fascinerande att se 300 klimatforskare fran hela varlden samlade dar, mellan bergstopparna.

Klimatforskare i Queenstown.

I Nya Zeeland borjar barnen skolan nar de ar sex. Isaak fyllde sex i November, och jag var allt lite orolig over hur det skulle ga med spraket och sa manga nya ansikten. Han sag ratt sa overvaldigad ut forsta dagen, men Isaak ar som tur ar valdigt social och helt oradd, och det drojde inte lange forran han borjade prata engelska aven hemma. Han har ju tre sprak att halla reda pa, stackarn. Det har varit blandad kvalitet pa hur de hanterar det pa olika skolor hemma i Sverige, men pa Terrace i Alexandra fick vi ett valdigt bra intryck, och jag kanner mig helt lugn. I Nya Zeeland maste de bara uniform i skolan, vilket ar ganska bekvamt, man behover ju aldrig bekymra sig over vad han ska for klader nasta dag. Isaak gillar verkligen att ga till skolan, han ar glad nar han gar dit pa morgonen och glad nar han kommer hem.
 

Isaak i sin skoluniform.

Mitt forskningsprojekt ar i full gang. Jag jobbar med att utvekla en modul for stratosfariskt ozon i enkla klimatmodeller. Med andra ord sa jobbar jag med att gora det enklare att studera ozon halets utbredning i framtiden. Det kanns verkligen givande att jobba med nagot som ar sa relevant just nu, och jag hoppas att jag kommer att bidra med nagot som kan hjalpa till att radda var miljo och var varld som vi kanner till den idag. Dessutom har jag ibland sallskap av ett gang ander och ett par honor, och det ar ju ett plus i kanten. De kommer in ibland da dorren star oppen, kacklar till, sager hej och gar ut igen.

Vi bor ungefar tva timmar fran Dunedin och surf nu, och det ar tillrackligt langt borta for att jag ska kunna fokusera pa min forskning, tack och lov. Samtidigt har vi inte bott narmare surf an sa har de sista fyra aren, och det ar inte langre an att vi kan spendera de flesta helgerna dar. Det ar alltid surf i Dunedin. Ibland ar det super, ibland ar det mindre bra, men sallan daligt. Jag har tagit ut longboarden pa sma dagar, och jag gillar det med. Jag har haft respekt for de stora bradorna sedan jag fick en i pannan  nar jag precis borjat surfa 2005 (akuten och 15 stygn i pannan blev det), men nu har jag tagit mod till mig, och det ar fantastiskt roligt. Hade aldrig anat att man kunde fa upp san fart pa en longboard! Isaak alskar Dunedin han med. Det ar nog nat speciellt for oss alla, Isaak foddes ju dessutom dar.

Nar jag bodde i Nya Zeeland 2005-2009 sa brukade jag kora mountain bike en hel del, och akte ibland ut till Centrala Otago och Alexandra. Alexandra ar nog ett av de basta stallena i varlden for mountianbiking. Forsta gangen jag gav mig ut forsokte jag hitta en av mina favoritrundor fran den tiden, den gamla vagen mellan Roxburgh och Alexandra. Jag hittade den, men jag ger mig den pa att bergen ar hogre nu! Nastan lika mycket som jag alskar att vara omgiven av hav och allt liv som finns dar ute, sa gillar jag bergen. Bergen i Alexandra ser valdigt ogastvanliga ut, torra, bruna med stenar som ser valdigt vindpinade ut. Bergen ar valdigt dramatiska och branta pa sina stallen och det ar sa vackert. De har karaktar. Jag ser fram emot att kunna ta Isaak med mig ut pa mountainbike turer, men det lar nog droja.

Centrala Otago, mina favoritberg for mountainbiking.



En av mina favoritstigar med sydalperna i bakgrunden.

 

Framme i Alexandra, och vart nya hem

Efter tva harliga veckor i Dunedin sa var vi pa vag inat landet, central Otago och Alexandra. Jag fascineras av hur snabbt landskapet forandras i Nya Zeeland, speciellt pa sydon. Dunedin ar gront och lite bergigt, och vadret skiftar innan man hinner blinka. Det ar ofta fyra arstider pa en dag och vinterjacka pa sommaren och shorts pa vintern ar inte ovanligt. Om man aker tva timmar inat landet sa kommer man till Alexandra. Det kommer att vara vart nya hem en tid framover, minst ett och ett halvt ar. Alexandra ar backigt, det ligger som i en gryta mellan bergsryggarna och inte langt fran sydalpernas borjan. Om man gar eller mountainbikar upp i bergen sa ser man alptopparna. Centrala Otago ar torrt och brunt och ser valdigt ogastvanligt ut, men det ar fantastiskt vackert. Det regnar i princip aldrig och nar det regnar sa kommer det pa sin hojd ett par droppar. Pa vagen fran Dunedin till Alexandra ar det ett maste att stanna i Lawrence och kopa glass. Nya Zeeland har sakert den godast glassen (och Lawrence har de storsta pa sydon skulle jag tro) i hela varlden, och min favorit ar boyesnberry. Sa den som aker fran Dunedin till Lawrence gor sitt livs misstag att inte stanna och kopa glass.

Nar vi kom till Alexandra pa eftermiddagen hade vi fortfarande ingenstans att bo. Rafa hade redan fixat plocka-korsbars-jobb och de hade camping sa vi sov dar en natt. Det sporegnade den natten. Visst, det regnar nastan aldrig i Alexandra. Men bara nastan. Det regnade sa att jag var tvungen att ga upp ett par ganger mitt i natten for att vara saker pa att den lilla backen inte svammat over. En gang vaknade jag och tittade ut genom fonstret pa Super, och sag en superklar stjarnhimmel. Det var uppehall fran regnet en stund, men hela omgivningen lystes upp av blixtar. Det var ett stort askvader nagonstans. Det var fantastiskt, och jag kande mig nojd, mitt i naturen igen.

Nasta morgon drog jag ivag till mitt nya jobb, precis utanfor Clyde, ungefar en mil utanfor Alex. Det visade sig att min chef och handledare har sitt foretag i ett uthus pa sin gard. mitt ute pa vishan. Vi korde genom en farhage, och jag hann undra lite innan jag sag skylten Bodeker Scientific. Jag var mycket nojd. Jag var ledsen att lamna SMHI med sitt harliga lage pa en gammal frukttradgard, omgiven av frukttrad, gras och natur. Men det har var ju nastan lika bra. Ett kontor i en farhage.

Bodeker Scientific, mitt nya kontor.

Nar Rafa och Isaak kom och hamtade mig efter lunch hade de hittat tre hus som vi tittade pa. Vi bestamde oss for ett litet hus pa Bridge Hill. Det ar ett litet tegelhus med en liten tradgard, plommon-, aprikos- och parontrad, och en hel dros med vindruvor. Vi flyttade in samma eftermiddag och fick lana mobler av agarna till huset. Samma helg hade jag planterat sallad, tomater, radisor och spenat. Jag bara alskar att se saker vaxa, speciellt sant som gar att ata, och hoppas kunna odla det mesta sjalv en dag. Det var nog nagonstans dar jag bestamde mig for att aldrig mer bo i lagenhet (radhus eller hus i en stad inraknat).

Vart lilla hus pa Bridge Hill.

Jag har formanen att cykla pa Otago Rail Trail till jobbet varje dag. Det ar ungefar en mil pa en gammal jarnvag som anvandes for att transportera guld forr. Jag tanker nastan varje dag (eller jo, varje dag faktiskt) att jag ar bra lycklig som ser berg och natur pa vag till jobbet, istallet for att behova sitta pa en buss eller annu varre, en tunnelbana, varje dag for att ta mig dit jag ska. Det ar livskvalitet for mig det.

Pa vag till kontoret i farhagen.