Tuesday, September 23, 2014

Antarctic research konferens Auckland, Melbourne och klimatforandringar

Jisses de sista veckorna har varit fulla... Veckan innan konferensen i Auckland kampade jag med mina nya resultat och min poster till langt in pa natterna. Det blev bra till slut och det kanns fantastiskt att ha de forsta resultaten. Jag har gjort probabilistiska berakningar av aterhamtning av ozon till 1960 ars nivaer. Sedan man borjade slappa ut CFC's (chlorine och bromin amnen) i atmosfaren har ozon i stratosfaren minskat drastiskt och ett ozonhal formats speciellt over Antarktis, men aven over Arktis. Montreal protokollet som sattes i bruk i slutet av 1990-talet forbjuder utslapp av dessa amnen, och det har varit lyckat. Man borjar se tendenser att ozonet aterhamtar sig. Det ar komplicerat, mangden ozon beror inte bara pa dessa chlorin och bromin amnen utan aven pa vaxthusgzaser (tex koldioxid) och framfor allt pa de forandringar i cirkulationer i atmosfaren som vaxthusgaser orsakar. Jag har gjort 190 simuleringar med olika installningar i en berakningsmodell, for fyra olika vaxthusgas scenarier, for att se nar ozon atergar till "normala" nivaer. Det verkar som om ozonet aterhamtar sig snabbast vid mellanlatituder och sedan vid polerna, tidigast 2060 kan man eventuellt rakna med att ozon har aterhamtat sig vid Antarktis. Vid tropikerna ar det mojligt att det inte aterhamtar sig alls innan nasta sekel ar over. Dessa resultat presenterade jag pa konferens i Antarktisk forskning i Auckland.

Det var en ganska stor konferens som visades pa nyheterna har i Nya Zeeland. Halten koldioxid ar nu over 400 ppm, vi far ga tillbaka 3-3.5 miljoner ar for att komma upp i de nivaerna igen. Om ungefar 1000 ar kan vi eventuellt forvanta oss palmer pa Antarktis igen. Det verkar som en lang tid, men vagen dit kommer antagligen att vara valdsam. Tidigare da koldioxidhalten har andrats snabbt i atmosfaren sa har manga djurarter utplanats pa grund av hastiga klimatforandringar. Idag slapper vi manniskor ut koldioxid med en hastighet som ar hogre an nagonsin. Bast for oss att vi gor nagot at det har nu, innan vi utplanar oss sjalva.

Hamnen vid st Kilda i Melbourne.
Snygg i haret efter en harlig surf!
Veckan efter Auckland tillbringade jag i Melbourne. Jag traffade Malte Meinshausen (som bland annat har representerat Tyskland i klimatforhandlingar) och vi gick igenom vad jag implementerat i MAGICC (klimatmodellen som jag jobbar med). Det var fantastiskt roligt och larorikt, men det jag kommer att minnas bast ar den surf jag hade sista dagen. En av deltagarna i gruppen skickade spontant ett email till mig nast sista kvallen, efter att hon hort att jag ar en surfarbrud... och fragade om jag ville komma med henne och surfa dagen efter. Inte kan man ju saga nej!!! Jag fick offra en halvdags jobb men det var det vart. Jag gillar verkligen omradet runt Torquay, och skulle val kunna tanka mig att bo pa stranden dar nere!
 Melbourne ar en himla trevlig stad, men stor... och utstrackt. Det var fantastikst roligt att traffa alla nya manniskor, och polare som jag inte traffat pa typ 10 ar... Flygningen hem gick smidigare an pa ditvagen (da vi fick flyga till Sydney pa grund av dimma i Melbourne) och inflygningen over Milford Sound och sydalperna for att landa mellan bergen i Queenstown var nog det mest makalost vackraste jag sett i naturvag. Jag hade tur for vi hade klarbla himmel. Matte vi ta hand om var varld.