No glory for the second

Forra helgen deltog jag i sasongens forsta mountainbike race, Taieri mouth Coastal classic. De hade en kort variant, 15 km, classic som ar 39 km och en extra loop pa 52 km. Jag valde att gora 39 km, jag visste inte hur jobbig banan skulle vara men antog att det var en del backar (det ar det pa de flesta stallen i Nya Zeeland). Otago peninsula challenge som jag gjorde i Maj var ju ordentligt jobbig med sina leriga 43 km och 1500 m accumulerad stigning. Banan i Taieri mouth var superrolig i alla fall, mycket skogsvag, nagra leriga falt, en bit grusvag och en ordentlig, harligt seg uppforsbacke! Jag cyklade om en hel del folk pa vag uppfor, och efter nagra kilometer insag jag att det vore bra om backen var lite langre, for ju langre jag cyklade desto fler cyklade jag om! Jag passerad en tjej i slutet av den langa backen och vi cyklade tillsammans nastan hela vagen, vi turades om att kora forst, men med ett par kilometer kvar till mal sa forsvann hon och jag hade inte en chans att hanga pa. Jag hade planerat att gora rundan pa runt tre timmar, beroende pa hur banan sag ut, men kom i mal pa 2.23 och en andraplats totalt av 16 brudar. Jag vann min aldersgrupp, men bara den snabbaste pa respektive bana fick pris. Som Rafael uttryckte det: No glory for the second.
  Rafael stod for spanningen den dagen. Han motte mig vid mal med en fiskekrok i handen. Han hade planerat att fiska pa stranden medan jag racade och det slutade med ett besok i ambulansen som var dar for tavlingen. Det ar minsann farligare att fiska an att trampa runt i bergen! De klarade inte av att fa ut den i ambulansen sa det blev ett besok till sjukhuset.          

Taieri mouth, annu en fantastisk bit av Nya Zeelands kust.



Efter starten. Jag var ur bild innan Rafa hann fa upp kameran.
 

Varen ar i full gang har. Det blir varmare men ratt som det ar kommer det en snodump. Det ar en hel del vind, och vi hoppas att den sista frosten var den vi hade forra veckan. Vi har planterat en hel del i tradgarden: Sallad (tva sorter), silverbeet, morotter, radisor, palsternacka, spenat, lok, spring onion, purjolok, zucchini, couchette (vet inte vad det heter pa svenska, nan squash liknande grej), vattenmelon, jordgubbar, artor, bonor, blomkal, broccoli, vitkal, basilika, rosemary, citrontimjan, persilja, gurka, tomater, rodbetor, paprika och nan chili. Vi far se vad det blir av det!

Isaak fyllde sju forra veckan. Vi hade svensk tarta och ett litet fodelsedagskalas. Han fick en cykel i present. Han cyklar som bara den, gjorde 100 varv runt tradet i tradgarden harom dagen. Det ska bli sa roligt att ta med honom ut och cykla! Vi tar sma turer ibland, pa nagon av cykelstigarna har. Han ar sa intresserad av allt. Han fragar saker som "Ar mjolk gjort av gras?" (och det ar det ju pa satt och vis) och vart kommer hamburgare ifran? Jag gillar speciellt nar han fragar saker om vulkaner, jordbavningar eller rymden. Han ar superintresserad. Det blir nog en fysiker av honom med! Vi brukar kolla pa den har filmen pa youtube, jag tycker att den ar ganska informativ om man vill lara sig planeterna och vad solsystemet ar:
https://www.youtube.com/watch?v=BT49AiYFV98

Isaak och William leker bland aprikostraden.

En bit av var tradgard.

En bit av var jatte-rosen-buske.

Surf och sälar

 Vi tog vanen och akte ner till Catlins i helgen. Catlins ligger i sodra delen av sydon i Nya Zeeland, pa ostkusten. Det ar ungefar 15 mil dit fran Roxburgh. Det ar helt fantastiskt att man kan kora tva timmar osterut och hamna vid kusten och en tva timmar vasterut och hamna i Sydalperna. Vi akte till en strand som heter Purakanui Bay. Det ar ett av de basta surfbryten pa sydon (i alla fall da det kommer till beach breaks), och i princip folktomt. Det var ganska kallt och blasigt pa lordagen och surfet var inget vidare. En av vara polare firade fodelsedag med Mexiko-tema. Det var full-on med tex-mex mat, hattar och mustacher.


Mexikaner.

Pa sondagen vaknade vi till sol, off-shore vind och helt perfekt lagom stora vagor. Jag kunde inte vanta att komma ut i vattnet och fanga nagra. Det enda som storde lite var det dar stora sjolejonet som tydligen ocksa var road av vagorna. Han fangade vagor med surfarna och gjorde alla vagor till partyvagor. Jag har aldrig varit med om nagon som droppar in sa mycket. Han verkade gilla mig, antagligen for att han kande att jag var lite smatt skrajsen for honom. De ar ju ratt stora... Bra mycket langre an min surfbrada! Sjolejonet valde att folja mig. Varje gang jag fangade en vag och paddlade runt for att ta mig ut via strommen igen sa var han hack i hal. Nar jag stannade sa stannade han bakom mig och lag dar och rullade runt i vattnet och bara vantade. Man stoter ofta pa salar, sjolejon, pingviner och delfiner nar man surfar i Nya Zeeland, men den har var den mest nargangna och lekfulla jag mott. Han hangde runt oss i sakert en timme, gissa om jag var lattad nar han gick upp pa stranden for att sola med sina polare! Pa vagen hem stannade vi till vid Purakanui falls. En annan helt fantastisk plats i Nya Zeeland. Tva timmars biltur inat landet och vi ar i Teviot dalen igen, dar Roxburgh ligger inbaddat mellan bergen. Man kan inte annat an tycka om Nya Zeeland. Det vore ju anda battre om familjen var har. Men... nagon slappte en bomb haromveckan. De kommer och halsar pa. Jag trodde allvarligt talat inte att nagon kunde overtala min mamma att bestamma sig for att aka, men det gick. Pappa, mamma och syster kommer. Fantastiska nyheter! Vi kan knappt vanta. Tjoho!


En bit av Nya Zealands kust. Storvagsbrytet Papatowai langt i bakgrunden.



Parakanui Falls.

Antarctic research konferens Auckland, Melbourne och klimatforandringar

Jisses de sista veckorna har varit fulla... Veckan innan konferensen i Auckland kampade jag med mina nya resultat och min poster till langt in pa natterna. Det blev bra till slut och det kanns fantastiskt att ha de forsta resultaten. Jag har gjort probabilistiska berakningar av aterhamtning av ozon till 1960 ars nivaer. Sedan man borjade slappa ut CFC's (chlorine och bromin amnen) i atmosfaren har ozon i stratosfaren minskat drastiskt och ett ozonhal formats speciellt over Antarktis, men aven over Arktis. Montreal protokollet som sattes i bruk i slutet av 1990-talet forbjuder utslapp av dessa amnen, och det har varit lyckat. Man borjar se tendenser att ozonet aterhamtar sig. Det ar komplicerat, mangden ozon beror inte bara pa dessa chlorin och bromin amnen utan aven pa vaxthusgzaser (tex koldioxid) och framfor allt pa de forandringar i cirkulationer i atmosfaren som vaxthusgaser orsakar. Jag har gjort 190 simuleringar med olika installningar i en berakningsmodell, for fyra olika vaxthusgas scenarier, for att se nar ozon atergar till "normala" nivaer. Det verkar som om ozonet aterhamtar sig snabbast vid mellanlatituder och sedan vid polerna, tidigast 2060 kan man eventuellt rakna med att ozon har aterhamtat sig vid Antarktis. Vid tropikerna ar det mojligt att det inte aterhamtar sig alls innan nasta sekel ar over. Dessa resultat presenterade jag pa konferens i Antarktisk forskning i Auckland.

Det var en ganska stor konferens som visades pa nyheterna har i Nya Zeeland. Halten koldioxid ar nu over 400 ppm, vi far ga tillbaka 3-3.5 miljoner ar for att komma upp i de nivaerna igen. Om ungefar 1000 ar kan vi eventuellt forvanta oss palmer pa Antarktis igen. Det verkar som en lang tid, men vagen dit kommer antagligen att vara valdsam. Tidigare da koldioxidhalten har andrats snabbt i atmosfaren sa har manga djurarter utplanats pa grund av hastiga klimatforandringar. Idag slapper vi manniskor ut koldioxid med en hastighet som ar hogre an nagonsin. Bast for oss att vi gor nagot at det har nu, innan vi utplanar oss sjalva.

Hamnen vid st Kilda i Melbourne.

Snygg i haret efter en harlig surf!

Veckan efter Auckland tillbringade jag i Melbourne. Jag traffade Malte Meinshausen (som bland annat har representerat Tyskland i klimatforhandlingar) och vi gick igenom vad jag implementerat i MAGICC (klimatmodellen som jag jobbar med). Det var fantastiskt roligt och larorikt, men det jag kommer att minnas bast ar den surf jag hade sista dagen. En av deltagarna i gruppen skickade spontant ett email till mig nast sista kvallen, efter att hon hort att jag ar en surfarbrud... och fragade om jag ville komma med henne och surfa dagen efter. Inte kan man ju saga nej!!! Jag fick offra en halvdags jobb men det var det vart. Jag gillar verkligen omradet runt Torquay, och skulle val kunna tanka mig att bo pa stranden dar nere!
 Melbourne ar en himla trevlig stad, men stor... och utstrackt. Det var fantastikst roligt att traffa alla nya manniskor, och polare som jag inte traffat pa typ 10 ar... Flygningen hem gick smidigare an pa ditvagen (da vi fick flyga till Sydney pa grund av dimma i Melbourne) och inflygningen over Milford Sound och sydalperna for att landa mellan bergen i Queenstown var nog det mest makalost vackraste jag sett i naturvag. Jag hade tur for vi hade klarbla himmel. Matte vi ta hand om var varld.


 

Sju nya familjemedlemmar

Isaak med sina snogubbar.

Ja, hela sju nya familjemedlemmar har vi skaffat oss (nio om man raknar med Isaaks snogubbar pa bilden). Jag tog med mig en kaninunge hem fran Dunedin nar jag var dar i helgen, vi fick en katt fran en i Roxburgh som tar hand om hemlosa katter, och Rafael och Isaak var och hamtade fem honor nar jag var borta och surfade i helgen. Folk tycker att jag ar lite galen som skaffar en kanin... de ar ju som ohyra har i Centrala Otago. Men den ar sa sot! Isaak dopte henne till Mendy. Katten var halvvild nar vi fick hem henne. Hon var jatteradd, och det forsta hon gjorde nar hon kom hit var att gomma sig under soffan. Dar satt hon i tva dagar. Jag pratade med henne, massor, och mutade henne med ostbitar och efter ett tag borjade hon sa smatt forsta att vi ar ganska ofarliga. Hon ar sa otroligt sallskapsjuk och blir alldeles till sig nar man kliar henne under hakan, och hon vill sa garna, men ar lite feg. Idag hoppade hon upp i mitt kna for forsta gangen sa hon gor verkligen framsteg. Hon heter Teeny.

Honsen ar har for att i forsta hand varpa agg. Hittills har de lagt tva till fyra agg om dagen. Jag hoppas att de kommer att trivas. Det ar sa harligt att vara omgiven av djur igen.

Lilla Teeny.

Jag hade en superhelg i Dunedin. Jag akte dit sjalv den har gangen, Rafa behoved greja lite hemma. Jag fick en surf i Aramoana tillsammans med surfkompisar pa lordagen. Det var helt fantastiskt att fa komma ut i havet igen, speciellt pa mitt favoritbryt med mina favoritsurfpolare. Jag hade glomt hur nedrans kallt det kan vara i vattnet i Dunedin pa vintern, men blev pamind da jag hoppade i plurret utan vantar. Jag surfade sjalv ett tag innan mina kompisar dok upp, och det enda jag tankte pa var sjolejon. Det finns ratt manga av dem dar uppe, det verkar vara deras favoritbryt ocksa.

Pa eftermiddagen red jag en kompis hast, ett jatteharligt fullblod. Han har gatt pa race-banan och har ingen skolning over huvud taget, och han ar sa mild och kanslig. Han ar sa otroligt tacksam att arbeta och han uppskattar att fa ta det lugnt och kunna slappna av. Det ar ofta sa tacksamt att arbeta med sana hastar bara man ger dem tid och visar dem hur man varvar ner, och framfor allt att man later dem varva ner. Jag har hjalpt hans matte med ridlektioner och de hade gjort ett jattebra jobb tillsammans. Jag red honom pa sondagen ocksa, innan jag akte for att hamta kaninen och sen kolla St Clair.

St Clair sag fortfarande inte speciellt litet ut, aven om det minskat med sakert en tredjedel sen dagen innan. Det tar alltid emot lite nar jag inte surfat pa lange, jag kanner mig osaker om det inte ar litet. Jag tankte forst inte ga ut men bastamde mig till slut att i alla fall forsoka... och jag hade den basta surf jag haft vid st Clair sen jag kom till nya zeeland. Jag tog vanstervag efter vanstervag och kunde gora svang efter svang. Det var perfekt for mig, lite over huvud hogt, lagom snabbt med perfekt wall och jag var inte ett dugg ringrostig. Det var nog bara min lathet som forsokte fa mig att inte surfa den dagen. Vilken helg! Tva harliga surf, tva ridpass, ett fodelsedagsparty och en ny kaninunge. Jag akte hem till Roxburgh med massor av ny energi.

Veckan som varit har vintern verkligen slagit till. Vi har haft blasvader sa jag trodde att fonstren skulle blasa genom vardagrummet. Det har snoat och regnat och haglat. Jag kopte gummistovlar och det var helt klart det basta jag gjort pa valdigt lange. Det ar lera overallt. Det ar fint med sno pa bergen i alla fall. Jag pendar ju mellan Roxburgh och Alexandra nu. Det tar 35-40 minuter att kora men man blir aldrig trott pa den vagen. Det ar sa himla fint, och det ser annorlunda ut varje dag, beroende pa vader och moln. Man far se upp med vadret. Vagen gar over bergen och det kan blasa ganska ordentligt dar uppe. Det ar backigt ocksa sa man far se upp nar det har snoat. Mitt i naturen, precis som det ska vara. Forresten sa har tradet utanfor varat hus borjat bli gront. Jag ar saker pa att varen kommer snart.

 

Vy over Alexandra fran Fruitlands-Roxburgh Road.

Pa vag till Roxbugh fran Alexandra.

Alexandra till Roxburgh vid Butchers Dam.

 

Mitt i Vintern

Det har varit en hel del pa gang pa sistone, sa jag har inte haft sa mycket tid att uppdatera min blogg. Det ar mitt i vintern, och som nagon sa haromdagen: "Man kan inte vara en hjalte pa vintern i Otago". Det ar sa sant. Vi har varit forkylda men har till slut lyckats mota bort den.

Vi har flyttat fran Alexandra (storstaden) till Roxburgh (inte sa stor stad). Rafael jobbar ju som manager pa en fruktodling i Roxburgh, Fairview Orchards, och jag kommer att spendera en del tid i Christchurch nasta ar. Det betyder att Rafa far ta hand om att lamna och hamta Isaak vid skolan, och det blir ju enklare nar Isaak gar i skola i Roxburgh. Huset ar storre an det vi hade i Alexandra, och vi har en stor tradgard och sen har vi ju hela fruktodlingen utanfor dorren. Mycket plats for Isaak att springa pa!

Jag marker att Engelskan borjar ta overhanden nar Isaak pratar, han anvander ofta hellre Engelskan an Svenskan eller Portugisiskan, och pratar battre Engelska an de andra tva spraken. Jag kampar for fullt med att prata Svenska med honom och forsoker fa honom att svara pa svenska, men ofta ar det lattare pa Engelska. Jag har bett mamma skicka nagra svenska bocker, det kommer nog att hjalpa.

Det har inte blivit mycket surfa pa sista tiden. Vi har haft fullt upp med huset, jobba med veden och sa har jag skrivit min sex manaders rapport for min PhD. Vi har varit till Dunedin ett par ganger, och det ar forvanansvart bekvamt att bo i vanen aven mitt i vintern, bara man har tillrackligt med tacken, filtar och kuddar.



Vinter i Alexandra


Naturligtvis har jag hunnit med en del mountainbiking aven om jag varit ordentligt forkyld i ett par omgangar. For den som missat det sa har jag satt ihop ett litet videoklipp fran en av mina favoritturer i bergen i Alexandra fran ett omrade som kallas the rock garden (mycket sten, darav namnet). Den turen tar ungefar en och en halv timme for mig, och som ofta i Nya Zeeland sa ar det ganska bergigt och det svider bra i benen innan man blivit van. Det brukar vara glomt nar man kommer till toppen och ser utsikten! Videoklippet kan man se har (youtube). Jag lanade en gopro kamera fran en polare och det har blev resultatet. Det finns sa mycket spannade att utforska i de dar bergen!

I helgen tog jag en av mina forsta turer har i Roxburgh. Vi bor vid foten av en del av Old Man's Range och mitt emot Bullock track som leder upp pa berget. Jag har tittat upp pa toppen manga ganger och det kliar i benen, de vill verkligen trampa upp dar. I helgen tankte jag ta en liten lugn svang runt dammen och langs Clutha River, men helt utan forvarning svangde min cykel vanster istallet for hoger och vips var jag i en lang uppforsbacke pa vag mot toppen... ja vad gor man det var ju bara att trampa pa. Det var superlerigt och lerigare blev det ju langre upp jag kom. Det var ratt tungt i benen och jag fick kliva av och ga pa ett stalle da hjulen sjonk till halften i lera. Men som alltid sa ar det vart besvaret, utsikten ar helt fantastisk. Man kan se anda till Lawrence at ena hallet och snokladda Dunstan Mountains at andra hallet. Jag cyklade inte hela vagen upp till toppen utan vande vid runt 700m. Det var for lerigt sa resten far vanta. Jag maste ju ha nagot att se fram emot!



Centrala Otago

I omradet kring Graveyard Gully, Alexandra, med Old Man's Range i bakgrunden.

 

Lang helg med berg och vagor

Jag och Isaak i Superman Jack.

Forra helgen var en langhelg har i Nya Zeeland. Englands drottning Elisabeth fyllde ar i mandags, och da far alla vara lediga. Det ar jattebra tycker jag. Vi hade planerat att aka till Kaikoura, dar jag och Rafa traffades 2006. Det ar en surftavling dar den har tiden pa aret varje ar, Cold Water Classic. Jag och en hel dros med surfkompisar gjorde en road trip dit 2008, och hade riktigt roligt. De flesta av oss tavlade inte, utan bara drog runt och letade vagor. Nu nar vi kom tillbaka till Nya Zeeland fick vi veta att ett par av vara surfpolare har gjort detta till en tradition, de har akt upp varje ar sen dess. Vi bestamde oss for att hanga pa, men det visade sig att 73 mil var lite val optimistiskt fran var sida. Vi borjade kora Superman Jack pa fredag kvallen och stannade for att sova vid Mt Dobson. Det var en superkall natt, jag var glad att jag tog alla filtar jag kunde hitta med mig. Nar vi vaknade var det frost overallt, och vi hade fortfarande 53 mil kvar till Kaikoura... Vi bestamde oss for att vanda tillbaka och stanna i Mt Cook istallet. Det angrar vi inte. Vi gjorde frukost vid Lake Tekapo, se fotot nedan. Darefter fortsatte vi till Mt Cook.

Rafa och Isaak i Hooker Valley.

Det var en helt molnfri dag, och det finns sa manga fina vandringsleder runt Mt Cook. Vi valde att ga till Hooker glacier, i Hooker Valley. Det tog oss ungefar 2 timmar genom dalen, enkel vag med Isaak. Han var sa duktig och knatade pa. Han verkar bli valdigt lugn nar vi ar ute och vandrar i naturen. I somras (brasilianska vintern) klattrade vi upp pa ett berg i Santa Catarina inland, utanfor Urubici. Vi hade guide med oss och det tog oss fem timmar att klattra upp till kanten pa Canyonen och ner igen. Isaak var sa nojd och glad och gnallde inte en enda gang, forutom nar vi kom tillbaka da han sa att han var trott i fotterna. Jag tror vi alla blir lugna av naturen. Man kanner sig bra liten nar man befinner sig dar mitt i bergen. Man blir odmjuk liksom. Det tar ett bra tag att varva ner och komma ur stressen som vardagsrutinerna for med sig, men nar man val ar dar sa inser man hur bra man mar av det. Det galler nog vuxen som barn tror jag. Det enda som hors dar ute ar faglarna, vatten som forsar och stenar som rullar. Till att borja med trodde jag att det var en lavin eller jordbavning som fatt glaciarerna att kollapsa och komma rusande genom dalen, men i sjalva verket var det ljudet av stenar som rullade i vattnet som forsade.

Efter en harlig dag i Mt Cook bestamde vi oss for att aka till Dunedin och leta vagor. Tre till fyra timmars bilvag och vi var vid havet igen... Det ar fantastiskt med Nya Zeeland, allt ar sa nara och sa lattilgangligt. Surf, mountainbike, vandring, snowboarding... inom nagra timmars bilfard. Och surfa det fick vi som vanligt. Nya Zeeland sviker aldrig.

Morgon vid Lake Tekapo.

Hooker lake och glacier med Mt Cook i bakgrunden.

 

 

Vinter

Man vet att vintern har kommit till Nya Zeeland nar man kan se angan fran sin andedrakt nar man vaknar pa morgonen, nar det ar is pa insidan av fonstret och nar man oppnar kylskapsdorren och det kanns som om varmluft strommar ut i koket. For ett par veckor sen bestamde sig moder natur for att dumpa en hog med sno pa sydon av Nya Zeeland. Det ar inte som hemma i Sverige nar snon kommer, har stanger man vagar och ibland aven skolor. Mycket har nog att gora med topografin. Vadret andrar sig snabbt pa grund av bergen, och det ar branta backar som staller till problem for den som inte har snokedjor. Husen ar oisolerade, men som tur ar sa har vi en ny vedkamin och ett litet hus som ar latt att varma upp, sa vi fryser inte forutom nar vi maste ga ut i koket (vi stanger dorren till koket for att lattare kunna varma upp resten av huset).


Vinter.

Rafa jobbar som manager pa en fruktodling i Roxburgh som ligger ungefar 40 km fran Alexandra. Han var tvungen att stanna hemma da vagen mellan Alexandra och Roxburgh var stangd. Den vagen ar valdigt backig och gar genom ett par ordentliga dalar, och det ar inte sa trevligt att kora med sommardack. 

Det var tur att snon kom nar den kom och inte helgen innan. Jag stallde upp i Otago Peninsula Challenge i Dunedin, ett 43 km langt mountainbike race, och det var lerigt som det var. Det enda som kunde gjort det racet mer utmanande hade varit ett snoovader. Jag har cyklat ganska mycket pa Otago halvon, sa jag vet att det ar kuperat. Infor det har racet sa har de verkligen letat (och hittat) de brantaste och jobbigaste backarna. Tur att jag gillar uppforsbackar. Racet gick fran Smails beach till Taiaroa Head, dar albatrosskolonin ar. Det borjade med en 5 km lang uppforsbacke (den jag innan racet var mest orolig for, den var rena cruisen), och avslutade med en 3 km lang uppforsbacke. Daremellan var det tre rejala uppforsbackar, dar det var rent omojlig att cykla, jag sag inte en enda person trampa sin cykel uppfor en av de backarna. Det hade regnat ordentligt sa nog fick vi som deltog smaka lera allt. Jag horde ibland folk svara till och sen ett plask bakom mig i nedforsbackarna, da vet man att nagon ramlat i leran. Det var en utmaning, men riktigt, riktigt roligt! Det blir en favorit i repris nasta ar, forhoppningsvis har jag hunnit trana mer till dess.
 

Sa har lerig och glad ar man efter Otago Peninsula Challenge.

Det later som om vi bara roar oss, och nagra har undrat om vi inte jobbar ocksa. Det gor vi faktiskt. Jag ar valdigt fokuserad pa mitt jobb i veckorna, och det gar riktigt bra. Just nu implementerar jag den kod som jag utvecklat i en enkel klimatmodell som har anvants en hel del i de senaste IPCC rapporterna. Jag trivs med det jag gor, och ar glad att surfen ar tva timmar bort sa att jag kan fokusera pa min forskning. Mountainbikingen ar ju inte vind- och tidvattenberoende sa jag kan anpassa den efter mina tider snarare an att behova anpassa mig efter moder naturs tider....

Rafa trivs och utvecklas i sin roll som manager pa fruktodlingen. Det ar lagsasong nu sa han kan lara sig om tradklippning, fruktodling och personalansvar i lugn och ro.

Isaak pratar battre Engelska an Svenska och Portugisiska nu. Nar jag tanker pa det sa skulle han nog haft Engelska som sitt forsta sprak redan fran borjan. Det ar inte latt med tre sprak i familjen.

Sa nog jobbar vi och trivs med det, fast jag maste erkanna att det ar roligast att vara lerig eller ha saltvatten i haret.




 

Fran vagor till berg

Det ger en kansla av frihet att titta ut over havet. Det ar sa otroligt stort, och nar man tittar soderut sa ar det knappt att man fattar att det inte finns nagot land mellan den strand jag star pa och Antarktis. Jag hoppas att jag kan fa gora en resa dit ner under mina tre ar som doktorand inom Antarktiskt klimat. Under mina tidigare ar i Dunedin hande det ett par ganger att jag sag isberg som lossnat fran Antarktis komma flytande forbi utanfor kusten. Man kunde se dem fran stranden och fran planet nar man flyger till eller fran Dunedin. Jag kanner mig ganska liten nar jag tanker pa det, har befinner jag mig pa en o mitt i Stilla havet, en o som ar skapad av en av jordens mest aktiva forkastningar, pa gransen mellan tva stora tektoniska plattor. Det bubblar och puttrar pa Nordon, och Sydon skakar med jamna mellanrum.

Lika mycket som jag gillar havet sa fascineras jag av bergen. Helgen efter den fantastiska paskhelgen som var fylld av surf var det dags for det mountain bike race I Lake Hawea som jag anmalt mig till. Jag hade inte tranat infor racet, inte mer an den dagliga tur jag gor till jobbet. Jag kopte min cykel for nagra veckor sen, och innan dess korde jag pa en lanad cykel som ar mer lampad for rail trail och grusvagar an for single tracks, sten och backar. Jag hade anmalt mig till den kortare strackan, 35 km, eftersom jag inte visste da jag anmalde mig om jag skulle hinna skaffa en riktig cykel eller inte.

Lake Hawea, var van Superman Jack och min nya, fina mountainbike i vantan pa ett bikerace.

Nar helgen narmade sig sa angrade jag nastan att jag anmalt mig, jag ville ju surfa... surf beroendet borjar komma tillbaka. Vi akte i alla fall till Lake Hawea pa fredagen och campade nara starten till racet. Det finns en liten campingplats utanfor Hotel Lake Hawea dar man kan campa och ge ett litet bidrag, typ $5 eller nat. Det ar ett jattebra alternativ, mycket battre an att behova betala $17 per person pa en "riktig" camping. Starten gick tidigt och det var en kall, klar morgon, solsken och ingen vind. Det var frost och jag hade fingerlosa vantar, jag trodde att mina fingrar skulle trilla av innan jag fatt upp varmen. Slingan som racet gick pa var himla vacker. I borjan och slutet cyklade vi langs floden, och angan som steg fran det varmare vattnet gjorde att det sag ut som en saga, nagot hamtat ur Tolkiens historier. Det var en snabb och rolig bana, och uppforsbackarna kandes superlatta, jag marker dem knappt da jag har fullt upp att kolla pa den fantastiska utsikten over de snokladda sydalperna. Under lanken nedan finns foton fran racet, jag har nummer 1052:

http://www.studio5.co.nz/traverse-and-johns-creek/

Jag kommer pa mig sjalv att sitta och smale lite hela tiden, det ar sa himla roligt, speciellt nar det ar en bana med fart, nar benen har kraft och omgivningarna ar vackra. Jag var jattenojd med min runda. Innan loppet tankte jag att allt under tva timmar ar jag nojd med. Jag korde pa 1h 40 minuter, bara en och en halv minut efter trean. Jag hade tolfte basta tiden eller nat sant av alla damer och herrar, runt 75 stycken totalt vilket jag ar nojd over, speciellt eftersom jag inte forberett mig. Nasta ar kommer jag absolut att kora 95 km eller kanske epic, 125 km. Det kanns bra att veta att jag fortfarande har lite press i benen.

Efter en massage som ingick i anmalan akte vi vidare till Wanaka dar Isaak lekte i dinosarielekparken och senare till Queenstown for att halsa pa vanner. Pa sondagen tog vara vanner oss ut pa aventyr i Skippers canyon, pa baksidan av Coronet Peak. Jag var lite skrajsen for den downhill mountainbiking som vi skulle gora men nar jag sag vyerna och stigen sa kunde jag naturligtvis inte lata bli. Jag angrar mig absolut inte. Aterigen fann jag mig smaleende och full av gladje, skumpandes nerfor canyon, over stenar och vattenfyllda creeks. Kanslan att vara dar ute bland bergen ar overvaldigande. Man kanner sig ganska liten.

En av vara vanner korde bilen nerfor grusvagen som gar langs bergsvaggen ner i dalen for att hamta upp oss i dalen. Det finns en historisk plats dar nere, dar man hittade massor av guld pa 1800-talet. En av scenerna i Sagan om ringen spelades ocksa in i floden i dalgangen. Pa grund av otillganglighet kunde de bara spela in en scen, och jag har full forstalese for det. Grusvagen ner ar exakt en bilbredd bred och pa sidan stupar det ratt ner. Innan man aker in pa vagen finns varningskyltar, inga bilforsakringar galler. Jag valde att cykla uppfor medan de andra tog bilen och det var nastan lika fantastiskt som att cykla nerfor. Jag vagade inte titta over kanten, jag gillar inte hojder speciellt mycket.

Har gar det ner, ner, ner... Skippers canyon. Full on fun!

Har gar det upp, upp, upp... Skippers hihstoric road, enfilsvag.

I vantan pa de andra, pa toppen av Skippers, efter en harlig cykeltur uppfor.

Det var en superrolig mountainbike helg, jag blev annu mer taggad. Nu blir det trana av infor nasta ars Lake Hawea, kanske Bannockburn... det ar ett race i Dunedin om ett par veckor, vi far se om jag kan halla mig eller om jag anmaler mig.

Jag har sneglat upp pa Old Man's range ett tag nu. Det ar ett 1700 m hogt berg, det ska vara en utmaning har jag hort. Jag hade planerat en tur i helgen, men det har regnat och varit kallt, och idag nar molnen forsvann sag jag att det ar sno pa bergen. Jag hade hoppats att hinna med en tur innan vintern kommer och bergen tacks av sno, men det kanske redan ar for sent. I sa fall har jag nagot att ser fram emot i var.

Paskharen kom med vagor

Ja det gjorde den verkligen. Det var nog ett bra beslut att vanta en dag med att aka till Dunedin. Det lag stenbumlingar och tradgrenar efter vagen, och floderna var fortfarande ganska hoga. Det hade blast och regnat som bara den, var van Superman Jack hade nog valt omkull i stormen. Det som ar bra med stormar ar att de drar med sig vagor. Det var sa mycket vagor att det rackte och blev over for oss. Vi surfade de bryt som tar nordlig swell, det ar ocksa de basta bryten. South Island surfcomp gick av stapeln samma helg, men de holl sig till andra bryt, sa det var inte speciellt fullt med folk heller. Jag fascineras ganska ofta av hur manga bryt som ar tomma i Dunedin, perfekta vagor utan en kotte i vattnet. Kylan skrammer sakert ivag vissa.

Murderers bay ar en riktig vagmaskin. Ibland kan man se 5-6 surfare uppe och surfa vagor samtidigt, pa rad. Det ar en lang, konsistent och rolig vag med flera olika sektioner, ibland lite fetare, ibland tubande.

Vagmaskin.

Vi bodde forstas i Superman Jack i narheten av brytet. Det ar harligt att vakna upp och ga ut och kolla surfet det forsta man gor pa morgonen. Det ar verkligen en frihetskansla att bo i van. Det regnade ganska rejalt pa natten, och blaste, men pa morgonen kom solen fram och bara en latt franlandsvind fanns kvar.

Det trakiga med att surfa ar att man blir trott. Speciellt nar man inte surfar varje dag. Jag haller igang musklerna och sinnet med yoga varje morgon och en och annan mountainbike tur, och det hjalper nar jag kommer i vattnet, men det ar forstas inte riktigt samma sak. Jag onskar att jag hade oandligt med energi sa att jag kunde surfa tills vagorna tar slut. Jag och Rafa var stokade efter en hel langhelg full av supersurf och surfkompisar och Isaak var stoked att leka pa stranden med sina polare. Han hann med en liten egg-hunt ocksa, pa paskafton, sa lite paskkansla fick vi allt. Hemlangtan efter Sverige var som bortblast for nagra dagar, och vi kunde aka tillbaka till Centrala Otago och leva pa vara vagor ett bra tag igen. Det roliga med att surfa ar att man blir hungrig och det finns inget battre an att ata nar man ar riktigt hungrig. Vi at hamburgare med pommes, stekt ris toppat med pizza pa vagen hem, och naturligtvis en glass i Lawrence. 

Jag svanger runt pa en vag.



Linjer.

 

Glad pask!

Vi hade planerat en langhelg med surf antingen i Catlins eller Dunedin over pask. Lagom till skartorsdagen da vi skulle aka drog en tropisk cyklon in over Nya Zeeland. Pa vissa stallen blaste det 130 km/h, trad blaste omkull och tak blaste av husen. Det blaser och regnar som bara den overallt i hela landet. Overallt utom i Alexandra. Har har det varit helt vindstilla hela dagen forutom en vindpust som drog forbi pa eftermiddagen. Vi fick pa sin hojd tva droppar regn, jag sag dem men det blev inte blott pa graset. Jag tittade pa metservice radar (metservice ar de som gor vaderprognoser i nya zeeland) och man kan tydligt se att regn och blast stoppas upp av bergen runt Alexandra. Vi bestamde oss for att vanta med resan till imorgon da det lugnat sig lite. Surfet kommer att vara stort som bara den, 8-12 foot pa norra bryten... det kommer att finnas vagor sa det racker och blir over!

Vi salde super for ett bra tag sen. Super var en bra van, men ganska liten. Numera maste man ha "self-contained vehicle" i Nya Zeeland. Det ar en ny lag som infordes 2011, tyvarr pa grund av att folk som campar inte kan stada upp efter sig. Det gor det forstas svarare att bara resa runt och overnatta har och dar med bilen eller vanen. Super var for liten for att kunna transformeras till self-contained. Forra helgen akte vi till Ashburton utanfor Christchurch och kopte en ny, lite storre van. Isaak dopte den till Superman Jack. Ganska coolt namn. Det var en ganska lang resa, 36 mil enkel vag... men vagen dit ar magiskt vacker. Man aker i inlandet och passerar bland annat Lindis pass och Mount Cook. Tyvarr var det molnigt da vi korde den har gangen, men det ar fint anda.



Lindis Pass en molnig dag.

Jag har antligen varit ute och provat min nya mountainbike! Jag har haft nat influenza liknande och har inte kunnat varken cykla eller gora yoga och idag tankte jag bara kora en liten svang. Jag ville bara kanna lite... det slutade med att jag cyklade till Clyde och vande. Cykeln gick sa bra och det var sa himla fint langs Clutha river, sa jag kunde inte sluta cykla helt enkelt. Traden ar knallgula nu, och det luktar host. Samma lukt som man kanner i Sverige pa hosten faktiskt. Bilden nedan ar tagen fran Clyde lookout, och visar en del av Alexandra. Bland bergen i bakgrunden finns mina favoritstigar for mountain biking.

Del av Alexandra och Clutha river fran Clyde lookout.

Jag har minsann haft min forsta slang av hemlangtan. Hemlangtan hor till nar man bor langt borta, hur bra man an har det. Det ar liksom en del av det. Hemma kommer alltid att vara hemma, i alla fall for mig. Pa en ny plats, i ett nytt land kommer man alltid att vara lite framling, lite invandrare. Da jag bodde i Nya Zeeland mellan 2005 och 2009 sa kande jag mig hemma, men en del av mig var och  kommer alltid att vara hemma endast i Sverige, Storvik, Overmyra, Gustavsang. Isaak pratar ibland om "nya lagenheten" (den lagenhet vi bodde i). Han har nog ocksa lite hemlangtan ibland. Fast han sager att skolan ar battre har.

Isaak har anpassat sig fantastiskt bra till nytt land och ny miljo. Ibland valjer han sjalv att prata Engelska framfor Svenska. Aven om jag vetat om det sa forstar jag mer och mer varfor hans sprak varit lite mindre utvecklat an andra barns i hans alder. Han pratar Engelska nastan lika bra som han pratar Svenska nu, efter bara fyra manader i Nya Zeeland, och tva manader i engelskpratande skola. Han har ju alltid haft andra sprak omkring sig, och dessutom foddes han ju i Nya Zeelad och gick pa dagis har tills han var tva ar.

Det ar trots allt en ganska fantastisk forman att ha sa manga hem i olika delar av varlden. Vi har ju Brasilien ocksa, dar vi har en bit mark nara ett surfbryt i Santa Catarina. Vi planterade och sadde massor av olika frukt trad och buskar nar vi var dar i somras (den brasilianska vintern): banantrad, papaya, lime, tangerine, avocado, kaffeplantor och i princip allt annat vi kunde komma over. Det vaxer sa det knakar och det ska bli spannande att se nasta gang vi kommer dit om nagot av det vuxit.

Var markplatt i Ervino, Santa Catarina- Brasilien

 

Host i Nya Zeeland

Under tiden jag som jag ser och hor om varen som kommer hemma i Sverige sa gar det mot host i Nya Zeeland. Det marks faktiskt, traden blir gula, vissa lov trillar av, det ar lite kallare pa morgnarna och vissa morgnar har vi haft dimma. Det blir fortfarande runt 25 grader pa dagen, sa an fryser vi inte sa mycket! Vi hade sno pa bergen runt Alexandra for nagra veckor se och det var sa kallt som noll grader pa natten... fast det har mer att gora med att vindarna kommer rakt fran Antarktis snarare an att vi gar mot vinter. Det hander mitt i sommaren ibland. Vi fick en liten forvarning om hur det kommer att bli. Vi har en riktigt bra vedkamin i alla fall, sa vi kommer nog inte att frysa aven om huset ar oisolerat (vilket nastan alla hus i Nya Zeeland ar).




Hostdag vid Lake Dunstan.
 

Men annu vaxer mina gronsaker i tradgarden! Det har varit som ett test-ar i ar, och jag har lart mig en del. En sak som jag lart mig ar att inte plantera allt pa en gang utan plantera ett par sallader at gangen. Och att inte plantera radisor for nara varann... da vaxer de ihop. Jag ater tva jattesallader varje dag och man ser knappt att det minskar dar ute... och det har jag gjort under flera veckor nu. Mina sallader verkar anda ga mot sitt slut och froa av sig for de har vaxt sa att de ar sakert en och en halv meter hoga. De ser ut som monstersallader. Det vaxer som bara den i Alexandra, sa lange man vattnar varje dag. Det regnar inte mycket och jorden ar sa snustorr att vattnet bara rinner av om man glomt att vattna pa ett tag.

En del av min dagliga sallad.

Jag ar fascinerad av all aktivitet som pagar hos Bodeker Scientific. Till det lilla kontoret pa landet kommer klimatforskare fran hela varlden. Forra veckan var en av medforfattarna till IPCC rapporterna dar och halsade pa. Jag jobbar med en stratosfarsmodul som ska implementeras i hans klimatmodell. Min modul ska gora det lattare att gora prognoser for hur ozon halet kommer att utvecklas i framtiden. Det ar fantastiskt att fa chansen att jobba med detta och att fa samarbeta med dessa manniskor. Det var en ganska stor grej i Alexandra och lokala tidningar kom ut och gjorde intervjuer och tog bilder.

For nagra veckor sen var Google ute hos oss for att filma och intervjua infor en dokumentar om ett av projekten som vi ar inblandade i. Syftet med hela projektet ar att fixa internet tackning for alla med hjalp av ballonger. Vi stratosfarsforskare vill garna kunna utnyttja de hogtflygande ballongerna for matningar i stratosfaren.

Forra helgen var en riktig turhelg. Det var ordentligt med swell i Dunedin och ingen vind, sa vi fick riktigt bra stokesurf. Dessutom hittade jag en riktig bra deal pa en mountain bike, sa jag fick en ny cykel med mig hem. Hittills har jag lanat en gammal som jag inte riktigt litat pa i backarna runt Alex, sa det ska bli riktigt roligt att ut och kora pa riktigt. Isaak kor battre och battre han med, langtar tills vi kan ut och kora tillsammans. Det basta av allt var nog glassen i Lawrence. Jag har en ny favorit: strawberry swirl och cookies and cream. Mmmmm. Rafa var avundsjuk for min var storre an hans. Jag tror att min var storre for att jag sa till tjejen att de har den basta glassen pa sydon. Glom ALDRIG att stanna i Lawrence for glass.

Rafa pa en vag vid St Clair.

 

Strawberry swirl och cookies and cream.

 

Att surfa ar att leva

Jag ar sa lycklig att vara nara surf igen. Tva timmar till Dunedin ar ju inget jamfort med 14 timmar till Norge. Vi brukade aka till Hoddevik i Norge ett par ganger om aret for att forhoppningsvis fa ett par vagor. Det ar ofta ganska litet men vi sag det som en liten semester och det ar ju helt okej for vagen dit ar sa otroligt fin och paminner faktiskt en hel del om Nya Zeeland pa sina stallen. Surfet gar dock knappast att jamfora med Dunedin. Den har helgen hade vi ett par dagar med riktigt hyffsad surf. En stor ostlig swell och det var vagor lite har och dar. Vi hade en ganska liten surf vid spuddies pa lordagen, och en stor vid Aramoana senare pa eftermiddagen. Jag lyckades scora vid spuddies och fick langsta vagen anda in till stranden. Inte sa stor, kanske axelhojd, men jag lyckades gora fyra ordentliga svangar och var lycklig. Inte fick vi nog efter den surfen. Aramoana var riktigt stort med snabba vagor. Lite for snabba for mig men jag var stoked over de vagor jag fick. Sondagen var lite mindre och kandes latt efter lordagens stora swell. Jag lyckades fa en hel dros med vagor att gora mina svangar pa, och jag lyckades att gora nagra ordentliga cut-backs. Overlycklig. Jag levde pa det i flera dagar. Jag kanner mig sa otroligt levande nar jag far vara nara (helst i) havet. Isaak lekte pa stranden och fick sig ett par vagor han med. Han var nastan lika stoked som jag tror jag.


Pa en av vara turer till Norge.

Isaak ar sa duktig i skolan. Han lar sig att lasa och har en bok pa engelska med sig hem varje dag. Det ar sa roligt att hora hans kiwi dialekt. Vi cyklar till skolan for det mesta. Jag har en cykelkarra som jag satter efter min cykel. Isaak verkar tycka att det ar roligt och jag far starka ben.

Idag raddade jag en get som fastnat i ett staket utanfor mitt kontor. Getter ar tydligen inte de smartaste djur pa jorden. Den forsokte hoppa, fastnade med ett ben och studsade tillbaka. Jag begriper inte hur hon fick in foten dar, den satt stenhart fastkilad mellan staltradarna. Det var bara att klippa upp staketet. Geten sag chockad ut men aterhamtade sig efter en stund. Jag fick leda henne genom hagarna, ut pa vagen och in till sin egen hage igen. Dagens goda garning.


Surfspot i Dunedin, nordost swell.

Att vilja eller inte vilja

Jag undrar ibland vad som driver manniskor. Vad ar det som far vissa att pressa sig sjalva till det yttersta i princip hela tiden, i allt som de gor? Vissa pressar sig sjalva genom livet, medans andra slutar upp med att vilja nagot over huvud taget i ganska unga ar. Jag ser manniskor omkring mig som pushar och pressar, allt ar en tavling, vare sig det galler jobbet eller att kora go-kart, och jag undrar vad i hela friden det ar som driver dem. Jag ser fascinerat pa. Det verkar vara vanligt inom mitt arbetsomrade, och kanske maste man ha lite av den dar tavlingsinstinkten eller tavlingsviljan, eller atminstone viljan att pusha sig sjalv for att orka leva som fysiker. Jag har nog alltid haft en gnutta av det sjalv, eller atminstone viljan att gora det jag tar mig for till 100% och inte lamna nagot halvgjort. Nagonstans fick jag nog, eller atminstone kanns det som om jag kom till nagon form av insikt. Jag gillar fortfarande utmaningar. Jag far en kick av att gora en svang som jag inte klarat i surfingen innan, eller ta mig nerfor en backe som jag aldrig trodde jag ens skulle vaga ga i med mountainbiken, att losa ett problem i min kod eller att klara en i princip omojlig deadline. Jag har inte heller nagot emot att tavla. Jag gjorde nagra triathlon tavlingar innan jag fick springforbud fran min sjukgymnast, och jag fick verkligen en kick av det med. Jag far faktiskt till och med en kick av den forskning jag gor just nu. Men det handlar bara om mig sjalv, och jag gor bara saker som jag brinner for. Det viktigaste av allt ar nog att jag har lart mig att inte doma mig sjalv villket gor att det lattare att se det roliga i det jag gor. Jag skulle faktiskt helst vilja gora fler saker som jag brinner for. Att jamfora mig med andra orkar jag inte med, och livet ar for kort for att gora saker man egentligen inte vill. Det ar till och med for kort for att gora saker man vill. Och forresten sa smakar Pepparmint te fran affaren skrap i jamforelse med det te jag kokar pa min egen mynta.

 

Hav, berg och 300 klimatforskare i Queenstown

Efter ungefar tva och en halv manader tillbaka i Nya Zeeland, och sju veckor in pa mitt jobb i Alexandra sa ar det full fart. Jag hade turen att hamna mitt i en konferens min forsta vecka hos Bodeker Scientific. Det var en klimat konferens som fokuserar pa stratosfaren och dess koppling till troposfaren, och det var min handledare som organiserade kalaset. Det holls i vackra Queenstown, ganska fascinerande att se 300 klimatforskare fran hela varlden samlade dar, mellan bergstopparna.

Klimatforskare i Queenstown.

I Nya Zeeland borjar barnen skolan nar de ar sex. Isaak fyllde sex i November, och jag var allt lite orolig over hur det skulle ga med spraket och sa manga nya ansikten. Han sag ratt sa overvaldigad ut forsta dagen, men Isaak ar som tur ar valdigt social och helt oradd, och det drojde inte lange forran han borjade prata engelska aven hemma. Han har ju tre sprak att halla reda pa, stackarn. Det har varit blandad kvalitet pa hur de hanterar det pa olika skolor hemma i Sverige, men pa Terrace i Alexandra fick vi ett valdigt bra intryck, och jag kanner mig helt lugn. I Nya Zeeland maste de bara uniform i skolan, vilket ar ganska bekvamt, man behover ju aldrig bekymra sig over vad han ska for klader nasta dag. Isaak gillar verkligen att ga till skolan, han ar glad nar han gar dit pa morgonen och glad nar han kommer hem.
 

Isaak i sin skoluniform.

Mitt forskningsprojekt ar i full gang. Jag jobbar med att utvekla en modul for stratosfariskt ozon i enkla klimatmodeller. Med andra ord sa jobbar jag med att gora det enklare att studera ozon halets utbredning i framtiden. Det kanns verkligen givande att jobba med nagot som ar sa relevant just nu, och jag hoppas att jag kommer att bidra med nagot som kan hjalpa till att radda var miljo och var varld som vi kanner till den idag. Dessutom har jag ibland sallskap av ett gang ander och ett par honor, och det ar ju ett plus i kanten. De kommer in ibland da dorren star oppen, kacklar till, sager hej och gar ut igen.

Vi bor ungefar tva timmar fran Dunedin och surf nu, och det ar tillrackligt langt borta for att jag ska kunna fokusera pa min forskning, tack och lov. Samtidigt har vi inte bott narmare surf an sa har de sista fyra aren, och det ar inte langre an att vi kan spendera de flesta helgerna dar. Det ar alltid surf i Dunedin. Ibland ar det super, ibland ar det mindre bra, men sallan daligt. Jag har tagit ut longboarden pa sma dagar, och jag gillar det med. Jag har haft respekt for de stora bradorna sedan jag fick en i pannan  nar jag precis borjat surfa 2005 (akuten och 15 stygn i pannan blev det), men nu har jag tagit mod till mig, och det ar fantastiskt roligt. Hade aldrig anat att man kunde fa upp san fart pa en longboard! Isaak alskar Dunedin han med. Det ar nog nat speciellt for oss alla, Isaak foddes ju dessutom dar.

Nar jag bodde i Nya Zeeland 2005-2009 sa brukade jag kora mountain bike en hel del, och akte ibland ut till Centrala Otago och Alexandra. Alexandra ar nog ett av de basta stallena i varlden for mountianbiking. Forsta gangen jag gav mig ut forsokte jag hitta en av mina favoritrundor fran den tiden, den gamla vagen mellan Roxburgh och Alexandra. Jag hittade den, men jag ger mig den pa att bergen ar hogre nu! Nastan lika mycket som jag alskar att vara omgiven av hav och allt liv som finns dar ute, sa gillar jag bergen. Bergen i Alexandra ser valdigt ogastvanliga ut, torra, bruna med stenar som ser valdigt vindpinade ut. Bergen ar valdigt dramatiska och branta pa sina stallen och det ar sa vackert. De har karaktar. Jag ser fram emot att kunna ta Isaak med mig ut pa mountainbike turer, men det lar nog droja.

Centrala Otago, mina favoritberg for mountainbiking.



En av mina favoritstigar med sydalperna i bakgrunden.

 

Framme i Alexandra, och vart nya hem

Efter tva harliga veckor i Dunedin sa var vi pa vag inat landet, central Otago och Alexandra. Jag fascineras av hur snabbt landskapet forandras i Nya Zeeland, speciellt pa sydon. Dunedin ar gront och lite bergigt, och vadret skiftar innan man hinner blinka. Det ar ofta fyra arstider pa en dag och vinterjacka pa sommaren och shorts pa vintern ar inte ovanligt. Om man aker tva timmar inat landet sa kommer man till Alexandra. Det kommer att vara vart nya hem en tid framover, minst ett och ett halvt ar. Alexandra ar backigt, det ligger som i en gryta mellan bergsryggarna och inte langt fran sydalpernas borjan. Om man gar eller mountainbikar upp i bergen sa ser man alptopparna. Centrala Otago ar torrt och brunt och ser valdigt ogastvanligt ut, men det ar fantastiskt vackert. Det regnar i princip aldrig och nar det regnar sa kommer det pa sin hojd ett par droppar. Pa vagen fran Dunedin till Alexandra ar det ett maste att stanna i Lawrence och kopa glass. Nya Zeeland har sakert den godast glassen (och Lawrence har de storsta pa sydon skulle jag tro) i hela varlden, och min favorit ar boyesnberry. Sa den som aker fran Dunedin till Lawrence gor sitt livs misstag att inte stanna och kopa glass.

Nar vi kom till Alexandra pa eftermiddagen hade vi fortfarande ingenstans att bo. Rafa hade redan fixat plocka-korsbars-jobb och de hade camping sa vi sov dar en natt. Det sporegnade den natten. Visst, det regnar nastan aldrig i Alexandra. Men bara nastan. Det regnade sa att jag var tvungen att ga upp ett par ganger mitt i natten for att vara saker pa att den lilla backen inte svammat over. En gang vaknade jag och tittade ut genom fonstret pa Super, och sag en superklar stjarnhimmel. Det var uppehall fran regnet en stund, men hela omgivningen lystes upp av blixtar. Det var ett stort askvader nagonstans. Det var fantastiskt, och jag kande mig nojd, mitt i naturen igen.

Nasta morgon drog jag ivag till mitt nya jobb, precis utanfor Clyde, ungefar en mil utanfor Alex. Det visade sig att min chef och handledare har sitt foretag i ett uthus pa sin gard. mitt ute pa vishan. Vi korde genom en farhage, och jag hann undra lite innan jag sag skylten Bodeker Scientific. Jag var mycket nojd. Jag var ledsen att lamna SMHI med sitt harliga lage pa en gammal frukttradgard, omgiven av frukttrad, gras och natur. Men det har var ju nastan lika bra. Ett kontor i en farhage.

Bodeker Scientific, mitt nya kontor.

Nar Rafa och Isaak kom och hamtade mig efter lunch hade de hittat tre hus som vi tittade pa. Vi bestamde oss for ett litet hus pa Bridge Hill. Det ar ett litet tegelhus med en liten tradgard, plommon-, aprikos- och parontrad, och en hel dros med vindruvor. Vi flyttade in samma eftermiddag och fick lana mobler av agarna till huset. Samma helg hade jag planterat sallad, tomater, radisor och spenat. Jag bara alskar att se saker vaxa, speciellt sant som gar att ata, och hoppas kunna odla det mesta sjalv en dag. Det var nog nagonstans dar jag bestamde mig for att aldrig mer bo i lagenhet (radhus eller hus i en stad inraknat).

Vart lilla hus pa Bridge Hill.

Jag har formanen att cykla pa Otago Rail Trail till jobbet varje dag. Det ar ungefar en mil pa en gammal jarnvag som anvandes for att transportera guld forr. Jag tanker nastan varje dag (eller jo, varje dag faktiskt) att jag ar bra lycklig som ser berg och natur pa vag till jobbet, istallet for att behova sitta pa en buss eller annu varre, en tunnelbana, varje dag for att ta mig dit jag ska. Det ar livskvalitet for mig det.

Pa vag till kontoret i farhagen.