Fantastiska Dunedin, full av surf!

Sa efter 200 mil och ett par veckor i Super sa var vi antligen tillbaka i Dunedin. St Clair var lagom litet och riktigt roligt dagen efter, det var ett sakert tecken att vi var valkomna tillbaka! Min surfkompis Jean var pa besok fran Australien, jag var sa glad att se henne. Vi surfade ihop sa att vattnet sprutade, jag var superlycklig att vara med vanner i vagorna igen.

Reunion: Helena, Kimberley och Jean, St Clair.

Vi hade val tankt bo i Super under de tva veckor vi skulle spendera i Dunedin, men vara vanner Kimberley, Dave, Alyse, William and Granpa var sa gastvanliga och lat oss bo i deras hus. Faktiskt sa flyttade vi in samtidigt som de. De hade turen att hitta varldens dromstalle, en gard med mark, far, hons, hastarna Deemerley och Pinot och en helt fantastisk utsikt over hamnen och Otago halvon, och de flyttade in samma dag som vi kom. Nar swell fran norr kommer sa ser man vagorna rulla in runt Tairoa head, da ar det bara att ta sin vatdrakt och sin surfbrada och dra ner till Aramoana eller Murderer's bay. En gard med hastar och utsikt over surf, kan det bli battre? Aramoana ar den absolut vackraste stranden jag vet, forutom mojligen Mangas i Kaikoura dar jag och Rafa traffades forsta gangen 2006. Forsta gangen jag sag Aramoana trodde jag den var hamtad fran en saga eller nat. Stranden kantas av bergsvaggar som speglar sig i havet och gor att det ser klargront ut. Stranden ar full av snackor som Isaak kallar rymdraketsnackor.

Aramoana.

Mangas, Kaikoura.

Vi hade riktig tur, Dunedin levererade ordentligt med swell fran norr. Vi fick nagra superbra surf bade i Aramoana och den langa hogervagen Murderer's. Forsta dagen da det var stort i Murderer's var jag allt lite skrajsen. Jag var inte van vid storleken pa vagorna! Jag fick nagra vagor i alla fall, och var nojd efterat. Dagen efter var storleken kvar men skrajsenheten var som bortblast. Jag fangade en riktig bomb, och den sista vagen jag fangade var en och en halv mig i hojd och gick anda utifran dar bukten borjar och in. Jag hoppade av den vid stranden och fick tre setvagor i huvet, men var sa glad att jag struntade helt i det. Jag hade ett leende pa lapparna en vecka efterat och mindes varfor jag varit sa galen i surf tidigare :) Totalt SUPERSTOKAD!

Julen firade vi med en riktig traditionell hangi. Granpa till och med slaktade ett lamm (jag flydde faltet) som de kokade pa upphettade stenar i ett hal i marken tillsammans potatis, kumara och pumpa. Det ar en speciell smak pa hangi mat eftersom det kokas i jorden. Imponerande teknik. Hela julen regnade sa grabbarna gjorde ett kanonjobb med elden.

Hela nyar regnade ocksa. Och alla dagar daremellan. Det gor inget, Nya Zeeland ar sa fint nar det regnar ocksa. Vi fick se ett par ordentliga askvader, nagot som jag aldrig sett i Dunedin tidigare. Det var fascinerande att hora askan mullra och eka mellan bergen och sen se molnen komma hotfullt rullande nerfor bergvaggarna. Precis som jag alskar det, mitt i naturen...

Isaak trivdes som bara den, och han borjade aven saga meningar pa engelska. Efter det att jag hort honom prata forstar jag att jag inte behover vara ett dugg orolig for spraket.

Efter nyar var det dags att dra vidare till Centrala Otago och Alexandra. Jag skulle ju borja mina forskningsstudier i borjan av Januari. Dunedin sa hej da och valkommen ater med en superclean surf vid Blackhead. Jag och Kim surfade igen sa att vattnet sprutade, en riktig kanonavslutning pa tva helt underbara veckor. Vi hade fortfarande inget hus i Alexandra da vi lamnade Dunedin, men sana dar praktiska saker loser sig ju alltid. Vi hade ju Super.

Blackhead

 

Tillbaka till Nya Zeeland :)

Det var en nästan overklig känsla då vi flygit över nästan hela jorden, och slutligen flög in över Tasman Sea. Det var väldigt turbulent, och inte svårt att missta sig. Tillbaka till Nya Zeeland, landet mitt i stilla havet, med sina vulkaner, dramatiska natur och förkastningar. Att se den vackra vilda västkusten från planet innan vi landade i Auckland kändes ännu mera overkligt.

Vi tog in på hotell en natt, sov från klockan 3 på eftermiddagen till klockan 7 morgonen efter. Isaak vaknade till vid 4 på morgonen och var hungrig, men han fick vänta till frukost klockan 8 då de öppnade. Efter frukost tog vi en taxi till ett område med många bilförsäljare, och efter en dags vandrande och pratande så bestämde vi oss för en van, en Mazda Bongo 2008, som Isaak döpte till Super. Vi fick vänta en dag på Super, men snart var vi på väg söderut. Jag lyckades bränna näsan ordentligt i den starka solen i Auckland, den lossade skinn säkert en vecka efteråt. Vi hade tur och hittade en säng på en second hand butik i Auckland, 100 kr, som hittat! Den passade Super perfekt. Sen blev det Warehous för att ladda med lite köksgrejor så att vi kunde laga mat. Första stoppet därefter var förstås Raglan, naturligtvis. En av världens bästa surfställen. Jag var glad för det var litet och "gutless", perfekt för mina rostiga surfmuskler. Att vakna upp, höra fåglarna sjunga, fåren bräka och se vågorna rulla är nog det absolut bästa sättet att vakna upp på.

Små, fina vågor i Manu Bay, Raglan.

Nästa stopp var Taranaki. Det var första gången jag besökte halvön med vulkanen, och jag åker gärna dit igen. Bra vågor, vattnet är varmt, människorna är supertrevliga. Isaak var fascinerad av vulkanen och ville tala om för mormor, morfar och moster Marie att han sett en vulkan som var 2500 m hög. Det får vänta tills vi får internet. Vi lyckades hitta en perfekt liten strand där vi fick campa ifred. Vackert som bara den med Mount Egmont i bakgrunden.

Den perfekta campingplatsen, med Mt Egmont i bakgrunden

Vi tog senare färjan över från Wellington till Picton, stannade till vid Abel Tasman med de gyllene stränderna, och sedan vidare till Reefton där vi stannade för att säga hej till ett par mycket efterlängtade vänner. Vi tillbringade två nätter i Reefton och det var fantastiskt roligt att återse dem. Reefton är så vackert med sina skogar, berg och djupa flodraviner.

Jag mötte upp med en av mina blivande handledare vid Canterbury University i Christchurch. Roligt att äntligen få ett ansikte på någon som man emailat med under en tid. Varken jag eller Rafa hade ro i kroppen att stanna i Christchurch, vi båda ville så snabbt som möjligt komma till Dunedin, där vi tillbringat flera år innan vi flyttade till Sverige. Vi körde raka vägen, och återigen var det en helt overklig känsla att återse Dunedin. Vi körde raka vägen till St Clair. Sen jag lämnade Nya Zeeland 2009 har jag haft drömmar, säkert varannan natt, att jag kommer tillbaka till Dunedin. Det är kväll, börjar skymma och jag måste skynda mig för att hinna surfa. Nu var det kväll och det började skymma så jag var tvungen att nypa mig i armen för att vara säker på att jag inte drömde. Dunedin, platsen där jag och Rafa en gång byggde upp vårt gemensamma liv, och platsen där Isaak föddes. Det visade sig att även Isaak kom att älska Dunedin.

Utsikten över St Clair, från huset där vi bodde tidigare.

Livet är ett Äventyr!

Jag har funderat rätt mycket över det där med att vara lycklig (vilket säkert de flesta gör då och då) och en sak som jag kommit fram till under dessa funderingar är att det handlar om att vara delaktig i livet, att inte passivt se på när det rullar förbi utan känna att man faktiskt deltar. Det handlar nog att känna att man lever, helt enkelt. Det behöver inte vara så otroligt bekvämt jämt. Jag känner att jag lever när jag är mitt i en storm, som den gången jag, min sambo Rafa och vår son Isaak campade vid Mad Fish Bay i sydvästra Australien. På kvällen såg vi en svart ridå komma in från havet och på natten blåste det så jag trodde att vår lilla van skulle välta eller blåsa iväg, och då det inte blåste så regnade det så att jag trodde att taket skulle braka in. Jag kände mig så otroligt liten, men så levande, som ett med naturen, åtminstone mitt i naturen, precis som den är, rå och icke-förlåtande och helt fantastisk.

The van- Australien 2012

Någon sa för inte så länge sen: När man bor på landet (de bor mitt i skogen utanför Mullsjö) så lever man mitt i årstiderna, man lever med naturen. Det är så sant. När man bor i en lägenhet som jag, Rafa och Isaak har gjort de senaste fyra åren som vi tillbringat i Sverige, då märker man varken av stormar eller årstidens skiftningar. När vi kom tillbaka till Sverige från Nya Zeeland för över fyra år sen började jag nästan gråta när jag för första gången klev in genom dörren till vår lägenhet i Klockaretorpet i Norrköping. Det var så otroligt olikt den livsstil jag var van vid, med ett hus 3 minuters gångväg från stranden där jag tillbringade en hel del morgnar i vattnet, surfandes innan universitetet.

De fyra år som jag skulle komma att spendera i Norrköping blev trots allt väldigt innehållsrika och bra år. Jag stortrivdes verkligen på SMHI, jag var lycklig att varje dag (åtminstone nästan) få bli en del av det som görs där och att få möjligheten att utvecklas med dem. Jag fick många fantastiska tillfällen att resa och träffa människor från olika kulturer, men också att på ett bra sätt pusha mig själv ut från komfort zonen i det jag gjorde. Jag utvecklades nog en hel del, både professionellt och personligen, tack vare den fina arbetsmiljön på SMHI.

Under mina fyra år på SMHI så fick jag många tillfällen att resa, skaffa nya erfarenheter och träffa fantastiska människor från olika kulturer och med olika bakgrund. 

Samtidigt reste jag, Rafa och Isaak en hel del på semester. Vi var ett till Brasilien ett par gånger, till Marocko och till Perth i Australien. Jag har verkligen fått tillfälle att göra saker som jag gillar under de fyra åren, jag har fått känna att jag lever. Det har inte alltid varit så bekvämt, men det är inte heller bekvämt att pusha sig själv utanför sin komfort zon. Betalningen är väl att jag känner att jag är delaktig i livet. Hårt arbete gör att jag får större frihet att göra vad jag vill. Då jag blev erbjuden ett stipendie för att forska inom Antarktiskt klimat i Nya Zeeland så funderade jag förstås länge, men innerst inne var nog svaret ganska glasklart. Det är inte ofta man ångrar det man gör, och för mig har det alltid varit viktigt att öppna nya dörrar i livet (och förstås även hålla öppna dörrar öppna, så gott det går). Ett nytt äventyr har börjat, för det är väl det livet är, ett enda äventyr?