Framme i Alexandra, och vart nya hem

Efter tva harliga veckor i Dunedin sa var vi pa vag inat landet, central Otago och Alexandra. Jag fascineras av hur snabbt landskapet forandras i Nya Zeeland, speciellt pa sydon. Dunedin ar gront och lite bergigt, och vadret skiftar innan man hinner blinka. Det ar ofta fyra arstider pa en dag och vinterjacka pa sommaren och shorts pa vintern ar inte ovanligt. Om man aker tva timmar inat landet sa kommer man till Alexandra. Det kommer att vara vart nya hem en tid framover, minst ett och ett halvt ar. Alexandra ar backigt, det ligger som i en gryta mellan bergsryggarna och inte langt fran sydalpernas borjan. Om man gar eller mountainbikar upp i bergen sa ser man alptopparna. Centrala Otago ar torrt och brunt och ser valdigt ogastvanligt ut, men det ar fantastiskt vackert. Det regnar i princip aldrig och nar det regnar sa kommer det pa sin hojd ett par droppar. Pa vagen fran Dunedin till Alexandra ar det ett maste att stanna i Lawrence och kopa glass. Nya Zeeland har sakert den godast glassen (och Lawrence har de storsta pa sydon skulle jag tro) i hela varlden, och min favorit ar boyesnberry. Sa den som aker fran Dunedin till Lawrence gor sitt livs misstag att inte stanna och kopa glass.

Nar vi kom till Alexandra pa eftermiddagen hade vi fortfarande ingenstans att bo. Rafa hade redan fixat plocka-korsbars-jobb och de hade camping sa vi sov dar en natt. Det sporegnade den natten. Visst, det regnar nastan aldrig i Alexandra. Men bara nastan. Det regnade sa att jag var tvungen att ga upp ett par ganger mitt i natten for att vara saker pa att den lilla backen inte svammat over. En gang vaknade jag och tittade ut genom fonstret pa Super, och sag en superklar stjarnhimmel. Det var uppehall fran regnet en stund, men hela omgivningen lystes upp av blixtar. Det var ett stort askvader nagonstans. Det var fantastiskt, och jag kande mig nojd, mitt i naturen igen.

Nasta morgon drog jag ivag till mitt nya jobb, precis utanfor Clyde, ungefar en mil utanfor Alex. Det visade sig att min chef och handledare har sitt foretag i ett uthus pa sin gard. mitt ute pa vishan. Vi korde genom en farhage, och jag hann undra lite innan jag sag skylten Bodeker Scientific. Jag var mycket nojd. Jag var ledsen att lamna SMHI med sitt harliga lage pa en gammal frukttradgard, omgiven av frukttrad, gras och natur. Men det har var ju nastan lika bra. Ett kontor i en farhage.

Bodeker Scientific, mitt nya kontor.

Nar Rafa och Isaak kom och hamtade mig efter lunch hade de hittat tre hus som vi tittade pa. Vi bestamde oss for ett litet hus pa Bridge Hill. Det ar ett litet tegelhus med en liten tradgard, plommon-, aprikos- och parontrad, och en hel dros med vindruvor. Vi flyttade in samma eftermiddag och fick lana mobler av agarna till huset. Samma helg hade jag planterat sallad, tomater, radisor och spenat. Jag bara alskar att se saker vaxa, speciellt sant som gar att ata, och hoppas kunna odla det mesta sjalv en dag. Det var nog nagonstans dar jag bestamde mig for att aldrig mer bo i lagenhet (radhus eller hus i en stad inraknat).

Vart lilla hus pa Bridge Hill.

Jag har formanen att cykla pa Otago Rail Trail till jobbet varje dag. Det ar ungefar en mil pa en gammal jarnvag som anvandes for att transportera guld forr. Jag tanker nastan varje dag (eller jo, varje dag faktiskt) att jag ar bra lycklig som ser berg och natur pa vag till jobbet, istallet for att behova sitta pa en buss eller annu varre, en tunnelbana, varje dag for att ta mig dit jag ska. Det ar livskvalitet for mig det.

Pa vag till kontoret i farhagen.