Att vilja eller inte vilja

Jag undrar ibland vad som driver manniskor. Vad ar det som far vissa att pressa sig sjalva till det yttersta i princip hela tiden, i allt som de gor? Vissa pressar sig sjalva genom livet, medans andra slutar upp med att vilja nagot over huvud taget i ganska unga ar. Jag ser manniskor omkring mig som pushar och pressar, allt ar en tavling, vare sig det galler jobbet eller att kora go-kart, och jag undrar vad i hela friden det ar som driver dem. Jag ser fascinerat pa. Det verkar vara vanligt inom mitt arbetsomrade, och kanske maste man ha lite av den dar tavlingsinstinkten eller tavlingsviljan, eller atminstone viljan att pusha sig sjalv for att orka leva som fysiker. Jag har nog alltid haft en gnutta av det sjalv, eller atminstone viljan att gora det jag tar mig for till 100% och inte lamna nagot halvgjort. Nagonstans fick jag nog, eller atminstone kanns det som om jag kom till nagon form av insikt. Jag gillar fortfarande utmaningar. Jag far en kick av att gora en svang som jag inte klarat i surfingen innan, eller ta mig nerfor en backe som jag aldrig trodde jag ens skulle vaga ga i med mountainbiken, att losa ett problem i min kod eller att klara en i princip omojlig deadline. Jag har inte heller nagot emot att tavla. Jag gjorde nagra triathlon tavlingar innan jag fick springforbud fran min sjukgymnast, och jag fick verkligen en kick av det med. Jag far faktiskt till och med en kick av den forskning jag gor just nu. Men det handlar bara om mig sjalv, och jag gor bara saker som jag brinner for. Det viktigaste av allt ar nog att jag har lart mig att inte doma mig sjalv villket gor att det lattare att se det roliga i det jag gor. Jag skulle faktiskt helst vilja gora fler saker som jag brinner for. Att jamfora mig med andra orkar jag inte med, och livet ar for kort for att gora saker man egentligen inte vill. Det ar till och med for kort for att gora saker man vill. Och forresten sa smakar Pepparmint te fran affaren skrap i jamforelse med det te jag kokar pa min egen mynta.