Vinter

Man vet att vintern har kommit till Nya Zeeland nar man kan se angan fran sin andedrakt nar man vaknar pa morgonen, nar det ar is pa insidan av fonstret och nar man oppnar kylskapsdorren och det kanns som om varmluft strommar ut i koket. For ett par veckor sen bestamde sig moder natur for att dumpa en hog med sno pa sydon av Nya Zeeland. Det ar inte som hemma i Sverige nar snon kommer, har stanger man vagar och ibland aven skolor. Mycket har nog att gora med topografin. Vadret andrar sig snabbt pa grund av bergen, och det ar branta backar som staller till problem for den som inte har snokedjor. Husen ar oisolerade, men som tur ar sa har vi en ny vedkamin och ett litet hus som ar latt att varma upp, sa vi fryser inte forutom nar vi maste ga ut i koket (vi stanger dorren till koket for att lattare kunna varma upp resten av huset).


Vinter.

Rafa jobbar som manager pa en fruktodling i Roxburgh som ligger ungefar 40 km fran Alexandra. Han var tvungen att stanna hemma da vagen mellan Alexandra och Roxburgh var stangd. Den vagen ar valdigt backig och gar genom ett par ordentliga dalar, och det ar inte sa trevligt att kora med sommardack. 

Det var tur att snon kom nar den kom och inte helgen innan. Jag stallde upp i Otago Peninsula Challenge i Dunedin, ett 43 km langt mountainbike race, och det var lerigt som det var. Det enda som kunde gjort det racet mer utmanande hade varit ett snoovader. Jag har cyklat ganska mycket pa Otago halvon, sa jag vet att det ar kuperat. Infor det har racet sa har de verkligen letat (och hittat) de brantaste och jobbigaste backarna. Tur att jag gillar uppforsbackar. Racet gick fran Smails beach till Taiaroa Head, dar albatrosskolonin ar. Det borjade med en 5 km lang uppforsbacke (den jag innan racet var mest orolig for, den var rena cruisen), och avslutade med en 3 km lang uppforsbacke. Daremellan var det tre rejala uppforsbackar, dar det var rent omojlig att cykla, jag sag inte en enda person trampa sin cykel uppfor en av de backarna. Det hade regnat ordentligt sa nog fick vi som deltog smaka lera allt. Jag horde ibland folk svara till och sen ett plask bakom mig i nedforsbackarna, da vet man att nagon ramlat i leran. Det var en utmaning, men riktigt, riktigt roligt! Det blir en favorit i repris nasta ar, forhoppningsvis har jag hunnit trana mer till dess.
 

Sa har lerig och glad ar man efter Otago Peninsula Challenge.

Det later som om vi bara roar oss, och nagra har undrat om vi inte jobbar ocksa. Det gor vi faktiskt. Jag ar valdigt fokuserad pa mitt jobb i veckorna, och det gar riktigt bra. Just nu implementerar jag den kod som jag utvecklat i en enkel klimatmodell som har anvants en hel del i de senaste IPCC rapporterna. Jag trivs med det jag gor, och ar glad att surfen ar tva timmar bort sa att jag kan fokusera pa min forskning. Mountainbikingen ar ju inte vind- och tidvattenberoende sa jag kan anpassa den efter mina tider snarare an att behova anpassa mig efter moder naturs tider....

Rafa trivs och utvecklas i sin roll som manager pa fruktodlingen. Det ar lagsasong nu sa han kan lara sig om tradklippning, fruktodling och personalansvar i lugn och ro.

Isaak pratar battre Engelska an Svenska och Portugisiska nu. Nar jag tanker pa det sa skulle han nog haft Engelska som sitt forsta sprak redan fran borjan. Det ar inte latt med tre sprak i familjen.

Sa nog jobbar vi och trivs med det, fast jag maste erkanna att det ar roligast att vara lerig eller ha saltvatten i haret.