Livet är ett Äventyr!

Jag har funderat rätt mycket över det där med att vara lycklig (vilket säkert de flesta gör då och då) och en sak som jag kommit fram till under dessa funderingar är att det handlar om att vara delaktig i livet, att inte passivt se på när det rullar förbi utan känna att man faktiskt deltar. Det handlar nog att känna att man lever, helt enkelt. Det behöver inte vara så otroligt bekvämt jämt. Jag känner att jag lever när jag är mitt i en storm, som den gången jag, min sambo Rafa och vår son Isaak campade vid Mad Fish Bay i sydvästra Australien. På kvällen såg vi en svart ridå komma in från havet och på natten blåste det så jag trodde att vår lilla van skulle välta eller blåsa iväg, och då det inte blåste så regnade det så att jag trodde att taket skulle braka in. Jag kände mig så otroligt liten, men så levande, som ett med naturen, åtminstone mitt i naturen, precis som den är, rå och icke-förlåtande och helt fantastisk.

The van- Australien 2012

Någon sa för inte så länge sen: När man bor på landet (de bor mitt i skogen utanför Mullsjö) så lever man mitt i årstiderna, man lever med naturen. Det är så sant. När man bor i en lägenhet som jag, Rafa och Isaak har gjort de senaste fyra åren som vi tillbringat i Sverige, då märker man varken av stormar eller årstidens skiftningar. När vi kom tillbaka till Sverige från Nya Zeeland för över fyra år sen började jag nästan gråta när jag för första gången klev in genom dörren till vår lägenhet i Klockaretorpet i Norrköping. Det var så otroligt olikt den livsstil jag var van vid, med ett hus 3 minuters gångväg från stranden där jag tillbringade en hel del morgnar i vattnet, surfandes innan universitetet.

De fyra år som jag skulle komma att spendera i Norrköping blev trots allt väldigt innehållsrika och bra år. Jag stortrivdes verkligen på SMHI, jag var lycklig att varje dag (åtminstone nästan) få bli en del av det som görs där och att få möjligheten att utvecklas med dem. Jag fick många fantastiska tillfällen att resa och träffa människor från olika kulturer, men också att på ett bra sätt pusha mig själv ut från komfort zonen i det jag gjorde. Jag utvecklades nog en hel del, både professionellt och personligen, tack vare den fina arbetsmiljön på SMHI.

Under mina fyra år på SMHI så fick jag många tillfällen att resa, skaffa nya erfarenheter och träffa fantastiska människor från olika kulturer och med olika bakgrund. 

Samtidigt reste jag, Rafa och Isaak en hel del på semester. Vi var ett till Brasilien ett par gånger, till Marocko och till Perth i Australien. Jag har verkligen fått tillfälle att göra saker som jag gillar under de fyra åren, jag har fått känna att jag lever. Det har inte alltid varit så bekvämt, men det är inte heller bekvämt att pusha sig själv utanför sin komfort zon. Betalningen är väl att jag känner att jag är delaktig i livet. Hårt arbete gör att jag får större frihet att göra vad jag vill. Då jag blev erbjuden ett stipendie för att forska inom Antarktiskt klimat i Nya Zeeland så funderade jag förstås länge, men innerst inne var nog svaret ganska glasklart. Det är inte ofta man ångrar det man gör, och för mig har det alltid varit viktigt att öppna nya dörrar i livet (och förstås även hålla öppna dörrar öppna, så gott det går). Ett nytt äventyr har börjat, för det är väl det livet är, ett enda äventyr?